Avtalslagen2010
 

4.2 Fullmaktens form och omfång

(1) En huvudman kan ge fullmäktigen behörighet uttryckligen eller underförstått.

(2) Behörigheten och dess omfattning bestäms med utgångspunkt i uppdragsförhållandet mellan huvudmannen och fullmäktigen. Om huvudmannen har gett tredje man befogad anledning att tro att behörighet finns trots att det inte följer av uppdragsförhållandet, har fullmäktigen ändå behörighet.

(3) Om tredje man är konsument och huvudmannen är näringsidkare, kan huvudmannen inte begränsa fullmäktigens behörighet beträffande avtalsvillkor eller informationsgivning som faller naturligt inom ramen för fullmäktigens uppdrag.

(4) Fullmäktigen har behörighet att utföra alla de åtgärder som är nödvändiga för att uppnå syftet med huvudmannens uppdrag.

Visa kommentar

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 3 januari 2010

 

Lagar:10 och 26 §§ avtalslagen 1915, 6:8 sjölagen (om befälhavares behörighet), 1:3 distansavtalslagen (om ombuds behörighet), 23 § konsumentköplagen (om behörighet att motta reklamation), 18 § köplagen (om försäljares utfästelser), 23 § lagens om handelsagenter (om agents behörighet att motta reklamation), 8:36 och 8:42 aktiebolagslagen (om verkställande direktörs behörighet), 8:37 och 8:42 aktiebolagslagen (om firmatecknares behörighet),

Rättsfall:NJA 1927 s. 272, NJA 1929 s. 244, NJA 1940 s. 109, NJA 1948 s. 359, NJA 1949 s. 134, NJA 1975 s. 193, NJA 1977 s. 160, NJA 1985 s 717, NJA 1986 s. 596, NJA 1990 s 591, NJA 1992 s. 168, NJA 1992 s. 782, NJA 1998 s. 304, NJA 1998 s. 610, NJA 2001 s. 191 I och II, NJA 2002 s. 244, NJA 2012 s. 97, NJA 2012 s. 697, NJA 2013 s. 659; NJA 2014 s. 684; NJA 2017 s. 1105; AD 1977:62, AD 1994 nr. 11, AD 2003 nr. 5, AD 2019 nr. 9

Litteratur:Adlercreutz & Gorton & Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016 kap. 6; Dotevall, Fullmakt och immateriella tjänster, 2013; R Dotevall, Två rättsfall som rör ställningsfullmakt, JT 2001-02 s. 104; R Dotevall, Något om ställningsfullmaktens utveckling, SvJT 2003 s 643; R Dotevall, Mellanmannens kunskap och huvudmannens bundenhet, 1998 s. 279 ff; Grönfors & Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2016; L Gorton, Tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland, 1/2002 s. 5, Kurt Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap, 1961; Grönfors & Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2010; J Herre, Den ställningsfullmäktiges behörighet, 2005; T. Håstad, Avtalslagens fullmaktsregler – ett steg tillbaka från romersk rätt, SvJT 2019 s. 225; K Lundberg, Ytterligare om tillitsfullmakt, JT 2015-16 s. 735; E Nerep, Ställningsfullmakt, behörighet och befogenheter i bankvärlden. Tre oförenliga HD-avgöranden, Festskrift till Lars Gorton, 2007; L Olsen, Konsumentskyddets gränser, 1995; C Ramberg, HD:s moderna fullmaktslära, JT 2013-14 s. 406; C Ramberg, Agreed form requirements in international construction contracts: is enrichment irrelevant?In Uniform Law Review 2013 p. 1; J Ramberg & C Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 3.2.2 och 3.2.3; C Stridsberg, Avtalade formkrav i entreprenadförhållanden – entreprenörens rätt till ersättning för ÄTA-arbeten, i Affärsjuridiska uppsatser 2014, s 199 – 272; Ola Svensson, Viljeförklaring och tillitsfullmakt, JT 2015-16 s. 330; H Tiberg & R Dotevall, Mellanmansrätt 2010; O. Wännström, En fullmaktslära i förändring, SvJT 2019 s. 8; O Åhman, Behörighet och befogenhet i aktiebolagsrätten, 1997

 

Internationella instrument: UNIDROIT Principles 2.2.2; PECL 3:201; DCFR II-6:103-104, Restatement of Nordic Contract Law §§ 3-2 och 3-4

 

HD tänker sig i NJA 2013 s. 659 att man ska behandla frågan om fullmäktigen har behörighet genom att stegvis fråga sig:

  1. Föreligger firmateckningsrätt?[1]Om inte:
  2. Har fullmäktigen ett särskilt uppdrag att utföra rättshandlingen? Om inte:
  3. Har fullmäktigen ställningsfullmakt? Om inte:
  4. Har fullmäktigen toleransfullmakt? Om inte:
  5. Har fullmäktigen kombinationsfullmakt (behörighet grundad på tillit)? Om inte:
  6. Huvudmannen är inte bunden.

 

4.2(1)Behörighetens omfattning, dvs. vilka rättshandlingar fullmäktigen kan göra med bindande verkan för huvudmannen, bestäms av vad huvudmannen har gett fullmäktigen i uppdrag att göra. Uppdraget kan vara brett, t.ex. att fullmäktigen ska köpa en fastighet för huvudmannens räkning. Ibland vill huvudmannen begränsa  fullmäktigens behörighet. Ibland är uppdraget från huvudmannen mycket begränsat och omfattar endast en rätt för fullmäktig att förhandla och ta fram ett underlag i form av ett avtalsutkast som huvudmannen sedan ska godkänna. I så fall har fullmäktigen inte behörighet att binda huvudmannen vid ett avtal.

Vid uttryckliga fullmakter där huvudmannen uttryckligen kommunicerat till tredje inom vilka ramar fullmäktigen får rättshandla, uppkommer problemet att tolka innehållet i det som kommunicerats till tredje man. I äldre rättspraxis har ofta fullmaktsdokument varit föremål för tolkning (NJA 1927 s. 272, NJA 1940 s. 109, NJA 1948 s. 359, NJA 1975 s. 193, NJA 1977 s. 160). Sammanfattningsvis gäller att fullmakter som fått skriftlig form tolkas restriktivt, dvs. till förmån för huvudmannen (se Adlercreutz & Gorton & Lindell-Frantz, Avtalslagen I, 2016 s. 197, med reservation för konsumentrelationer; J Ramberg & C Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 62). Utgångspunkten för tolkningen är med andra ord att fullmäktigen fått i uppdrag att rättshandla i liten utsträckning och att huvudmannen inte har avsett att ge fullmäktigen stort handlingsutrymme. Möjligen råder inte samma inställning till fullmaktsdokument som är avsedda att visas för tredje män som är konsumenter.

Ibland kommunicerar huvudmannen begränsningar i fullmäktigs behörighet genom att på en blankett ange att fullmäktigen inte får göra vissa saker utan huvudmannens godkännande. Sådana uttryckliga begränsningar är som utgångspunkt gällande. Tredje man kan alltså inte med fog utgå från att fullmäktigen har en vidsträckt behörighet. Det finns lagbestämmelser som avviker från huvudregeln (t.ex. 1 kap. 3 § distansavtalslagen).

I vissa fall kan den uttryckliga ordalydelsen sättas åsido (på samma sätt som man vid fastställande av avtals innehåll inte enbart tar fasta på avtalets ordalydelse, se www.avtalslagen2010.se § 7.3), se exempel på detta i NJA 1950 s. 86, NJA 1968 s. 375 och NJA 1985 s. 717. Se även J Ramberg & C Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 62.

I NJA 2012 s. 697 uttalade Högsta domstolen: ”Omfattningen av en fullmakt bör tolkas utifrån uppdragets karaktär. I litteraturen hävdas att en fullmakt ska tolkas restriktivt och att det som inte uttryckligen framgår av fullmakten i regel inte heller ger upphov till någon kompetens. (Jfr bl.a. Kurt Grönfors och Rolf Dotevall, Avtalslagen, 4 uppl. 2010, s. 115 f. och 187 f., A Adlercreutz & L Gorton & E Lidell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016, s. 197, samt, särskilt när det gäller rättegångsfullmakter, Mads Bryde Andersen, Advokatretten, 2005, s. 546 ff.)”

Om underförstådd behörighet att beställa ÄTA-arbeten i entreprenadavtal, se C Stridsberg, Avtalade formkrav i entreprenadförhållanden – entreprenörens rätt till ersättning för ÄTA-arbeten, i Affärsjuridiska uppsatser 2014, s 199, kap. 4.

 

4.2(2). Frågan om vad en tredje man med fog kan tro om behörighetens omfattning, ska lösas genom en sammanvägning av flera omständigheter (Grönfors & Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2016, s. 132 ff.; J Ramberg & C Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 3.2.5). Se rättsfallen NJA 1927 s. 272, NJA 1940 s. 109, NJA 1948 s. 359, NJA 1975 s. 193, NJA 1977 s. 160, NJA 1990 s. 591, NJA 1992 s. 168, NJA 2001 s. 191 I och II, samt framför allt NJA 2013 s. 659 och NJA 2014 s. 684 samt AD 2019 nr. 9. Grönfors & Dotevall tycker sig kunna utläsa av rättsfallen t.o.m. år 1975 en strävan från HD att tolka fullmaktens omfång restriktivt (Grönfors & Dotevall, Avtalslagen, 2016 s. 133).

I NJA 2013 s. 659 formulerade HD en fullmaktslära som tar sin utgångspunkt i om tredje man kunnat fästa befogad tillittill att mellanmannen var behörig att binda huvudmannen. HD uttalade en generell regel: ”Den som skapar en befogad tillit hos någon annan, om att han företräds av en behörig person i en viss avtalssituation, kan… bli bunden av personens handlande… Avgörande är de yttre förhållanden som härrör från huvudmannen och som tredje man har kunnat iaktta... Vid bedömningen av om tredje man har kunnat hysa en befogad tillit om att det fanns en behörighet, får hänsyn tas till bl.a. vilket slags avtal det rör sig om, vilken verksamhet det gäller, hur vanligt förekommande avtalstypen är och vilka åtaganden avtalet innebär.” Detta befäste HD i NJA 2014 s. 684: ”Tanken att en fullmakt måste vara grundad i huvudmannens viljeförklaring har emellertid med tiden blivit ifrågasatt. Det står också klart att även i andra fall än de nämnda (ställningsfullmakt enligt 10 § andra stycket respektive fullmakt grundad på huvudmannens konkludenta handlande) kan huvudmannen, när omständigheterna i det enskilda fallet motiverar det, bli ansvarig för någon annans handlande i en avtalssituation… utöver att en fullmakt kan vilka på en huvudmannens (sic) viljeförklaring kan den under vissa förutsättningar ha sin grund i den tredje mannens befogade tillit.”

Följande omständigheter är relevanta i den helhetsbedömningsom ska ske för att avgöra om det föreligger en på tillitsfullmakt – eller med andra ord; för att avgöra om tredje man med fog kunnat fästa tillit vid att mellanmannen var behörig (C Ramberg, HD:s moderna fullmaktslära, JT 2013-14 s. 406).

- Fullmaktsförklaringen(vare sig den kommit till uttryck i skrift eller muntligt) är av betydelse för att bedöma behörigheten.

- En annan viktig omständighet är vilken ställningfullmäktigen haft (vilken arbetsbefattning t.ex.).

- Det spelar roll om mellanmannen vid upprepade tillfällen tidigareuppträtt som fullmäktig.

Partsbrukär relevant. HD jämförde i NJA 2013 s. 659det aktuella avtalet med andra avtal som parterna träffat tidigare och konstaterade att de tidigare avtalen inneburit väsentligt mindre riskexponering för huvudmannen. HD påpekade att de avtal som fullmäktigen tidigare slutit med tredje man för huvudmannens räkning rörde helt andra typer av tjänster.

- Även huvudmannens underlåtenhet att undanröjavissa yttre faktorer som ger iakttagaren ett befogat intryck av behörighet är av betydelse. Grönfors skriver: "Det är den bild som verksamheten ger och det förtroende som därigenom skapas som tredje man kan förlita sig på. Det förtroende som organisationen av verksamheten skapar hos tredje man skyddas alltså. Ett bolag bär med andra ord en organisationsrisk."[2]Det åligger alltså huvudmannen, för att undgå bundenhet, att vara verksam för att undanröja sådana moment i den yttre situationen som med fog kan ge tredje man intryck av behörighet.[3]Se även NJA 2014 s. 684.

- En faktor som ofta har betydelse för behörighetsfrågan är vad som är mest ändamålsenligtför kontraktstypen (Grönfors & Dotevall, Avtalslagen, 2010, s. 135, se även s. 193). Se även NJA 2013 s. 659 NJA 2014 s. 684 som refererar till ”vilket slags avtal det rör sig om”.

- Vad som är brukligt och vanligtspelar roll för vad en typisk tredje man har anledning att förvänta sig. Därför är sedvanan en relevant omständighet (bland många andra) för att avgöra tredje mans befogade tillit. HD uttalade i NJA 2014 s. 684: ”Om det rör sig om en väl avgränsad och självständig verksamhetsdel och chefspositionen av företagsledningen har tydliggjorts utåt, så har i regel en tredje man anledning att utgå från att chefspersonen är behörig att företa sådana rättshandlingar som morlat vidtas i och för verksamhetsgrenens vardagliga fortgång. Det ligger i linje med att en verkställande direktör i ett aktiebolag är behörig att företa rättshandlingar som hör till den löpande förvaltningen av bolaget.”

- Om tredje mannen kände till att mellanmannen brukar företa ett visst slags rättshandlingar i förhållande till andra (NJA 2014 s. 684).

- Huvudmannens passiviteti samband med förhandlingar som pågått en längre tid och som gett tredje mannen intryck av att huvudmannen kommer att acceptera en överenskommelse som mellanmannen ingår (NJA 2014 s. 684).

- I NJA 2013 s. 659tog HD fasta på att tredje man borde ha anat att fullmäktigen inte hade rätt att sluta avtalet. Jag får en känsla av att HD ansåg att tredje man borde ha tänkt att ”thisseems too good to be true” och därför borde ha säkerställt att fullmäktigen verkligen hade behörighet att sluta ett avtal som var så oförmånligt för huvudmannen.[4]HD uttrycker att det har ”funnits anledning för Asistan (tredje man) att känna beaktansvärd osäkerhet om BÖ (fullmäktigen) hade rätt att ingå treårsavtalet.” HD intresserade sig i NJA 2013 s. 659 för vilken grad av ekonomisk riskexponering avtalet innebar för huvudmannen. HD fäste sig vid att avtalet innebar stora fördelar för tredje man men inte medförde några beaktansvärda fördelar för huvudmannen. HD kallade detta för en analys av huvudmannens riskexponering. Rättsfallet utvisar att det är lättare för tredje man att göra gällande att fullmäktigen var behörig om avtalet innebär en begränsad riskexponering för huvudmannen, om avtalet innebär fördelar för huvudmannen, om parterna tidigare slutit liknande avtal och om avtalet är vanligt förekommande i branschen. Se även AD 2019 nr. 9 som rörde ett ovanligt avtal som var mycket förmånligt vilket innebar att tredje man hade anledning att ”känna beaktansvärd osäkerhet” om fullmäktigen hade behörighet att sluta avtalet.

Det är viktigt att faktorerna ovan ”härrör från huvudmannen” eller kan ”knytas till” huvudmannen eller att det finns en ”tydlig koppling” till huvudmannen, se NJA 2013 s 659 och NJA 2014 s. 684. Dessutom måste huvudmannen ha haft insikt om att det föreligger omständigheter som kan ”föranleda en tredje man att hysa befogad tillit i behörighetshänseende” (NJA 2014 s. 684). Ola Svensson kritiserar detta krav om insikt och anser att det borde vara tillräckligt att huvudmannen borde ha insett risken för missförstånd om fullmäktigens behörighet, Ola Svensson, Viljeförklaring och tillitsfullmakt, JT 2015-16 s. 330, på s. 356. I NJA 2014 s. 648 anmärkte HD obiter dictum att huvudmannen kunde bli skadeståndsansvarig om huvudmannen vårdslöst borde ha insett risken för missförstånd (se vidare om skadestånd för culpa in contrahendo www.avtalslagen2010.se § 3).

I NJA 2001 s. 191 I och II, NJA 1985 s. 717 och NJA 2013 s. 659 ställde HD krav på att företag organiserar sig på ett sätt så att det tydligt framgår för företagets kunder och leverantörer vilka personer som är behöriga att göra vad. Det är den bild som verksamheten ger och det förtroende som

därigenom skapas som tredje man kan förlita sig på. Det förtroende som organisationen av verksamheten skapar hos tredje man skyddas alltså. Företaget/huvudmannen bär med andra ord en organisationsrisk.

AD uttalade i AD 2019 nr. 9: ”Den arbetsgivare som organiserar sig så kan få bära risken för att rollfördelningen kan föranleda arbetstagarna att hysa tillit till att mellanchefer är behöriga att företräda arbetsgivaren även i viktigare angelägenheter.”

I Fullmakt och immateriella tjänster, 2013 s. 61, uttalar Dotevall: ”Kombinationsfullmakten har en svagare anknytning till huvudmannen än övriga fullmaktstyper. Det är därför ingen tillfällighet att institutet kombinationsfullmakt utvecklats i kommersiella sammanhang. Tredje man ska inte närmare behöva utforska om de personer han kommer i kontakt med har behörighet att företräda företaget bl.a. med hänsyn till svårigheten att få en inblick i företagets organisation.”

Även hur parterna agerat tidigare (s.k. partsbruk) spelar roll för att bedöma om tredje man kunnat fästa befogad tillit. Om parterna tidigare träffat avtal av samma art har tredje man större anledning att fästa befogad tillit till att det föreligger behörighet att binda huvudmannen. Vi ser alltså att resonemang som förekommer i samband med toleransfullmakten återkommer i helhetsbedömningen av om tredje man fäst befogad tillit till att fullmäktigen hade behörighet att binda huvudmannen.

Det räcker inte att huvudmannen av oaktsamhet orsakat tredje mannens tillit (sådan oaktsamhet kan ge rätt till skadestånd på grund av culpa in contrahendo, NJA 2014 s. 684, se www.avtalslagen2010.se § 3), huvudmannen måste ha insett att det fanns en risk för missförstånd (NJA 2014 s. 684). Huvudmannen kan eventuellt undgå bundenhet genom att exculpera sig. HD uttalade i NJA 2014 s. 684: ”..huvudmannen inser att han har föranlett omständigheter som skulle kunna ge någon för honom okänd tredje man anledning att hysa befogad tillit i behörighetshänseende. Om huvudmannen för mår visa att han saknade möjligheter att förhindra att en missförståndssituation uppkom, så hör han i regel undgå att bli avtalsbunden…”

För ingående analyser av NJA 2014 s. 684, se J Ramberg & C Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 67 f.; Ola Svensson, Viljeförklaring och tillitsfullmakt, JT 2015-16 s. 330; O. Wännström, En fullmaktslära i förändring, SvJT 2019 s. 8.

Jag har valt att i www.avtalslagen2010.se ta utgångspunkt i uppdragsförhållandet.[5]Men uppdragsförhållandet är endast en utgångspunkt. Det avgörande i www.avtalslagen2010.se§ 4.2(2) är hur förhållandet framstått för tredje man, vilket HD bekräftade i NJA 2013 s. 659 och NJA 2014 s. 684.

Grönfors & Dotevall sammanfattar modern fullmaktslära, efter en ingående analys av rättspraxis på s. 158-165, (Avtalslagen en kommentar, 2016 s. 211): "Man gör mer rättvisa åt dessa förhållanden genom att lösgöra sig från tanken, att endast en fullmaktsförklaring av något slag ger upphov till normala fullmaktsverkningar. Sådana uppkommer genom olika typer av fullmaktsgrundande rättfakta- liksom avtal uppkommer genom olika typer av avtalsgrundande rättsfakta. Fullmaktsförklaringen är ett fullmaktsgrundande rättsfaktum, den behörighetsgrundande ställningen ett annat, tolererandet av upprepande handlingar som företrädare ett tredje, underlåtenheten att undanröja vissa andra yttre faktorer som ger iakttagaren ett befogat intryck av behörighet ett fjärde." Målsättningen har varit att genom www.avtalslagen2010.se § 4.2(2) fånga denna beskrivning av gällande rätt som harmonierar med UNIDROIT Principles 2.2.2, PECL 3:201 och DCFR II-6:103-104.[6]

Grönfors & Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2016 s. 127, omtalar att en fullmäktigs behörighet inte behöver ta sikte på behörighet att sluta avtal. Det kan t.ex. vara fråga om "mottagandebehörighet" (t.ex. kassörskas rätt att ta emot betalning men inte rätt att förhandla om avtalsvillkor). Se 26 § avtalslagen 1915.

 

EXEMPEL: I NJA 2001 s. 191 I hade en bank beviljat ett fastighetsbolag kredit på 20 miljoner kronor, för vilket en person gick i borgen. Bankens ställföreträdande regionchef och vice verkställande direktör hade muntligen utlovat att borgensåtagandet endast skulle gälla under tre månader (eftersom banken därefter skulle få annan säkerhet). Banken hävdade att direktören saknat behörighet att lämna en sådan utfästelse om tidsbegränsning. Banken ansågs bunden av direktörens utfästelse.

EXEMPEL: NJA 2001 s. 191 II rörde en företagskredit för vilken lämnats säkerhet dels i form av pantbrev i fastighet, dels i form av personlig borgen. HDs majoritet ansåg att en bankkontorschef hade behörighet att med för banken bindande verkan efterge borgenssäkerheten trots att kontorschefen enligt bankens interna delegationsordning saknade sådan behörighet och trots att det ledde till en "ovanlig konstruktion".

EXEMPEL: I NJA 2002 s. 244 ansågs en banktjänsteman inte ha behörighet att utlova två bankgarantier. Det var fråga om ett åtagande till en person som inte tidigare var kund i banken, bankkontoret utfärdade normalt sett inte bankgarantier och bankgarantierna avsåg stora belopp (totalt 50 Mkr jämfört med bankkontorets årliga omsättning om 250 Mkr).

E Nerep har kommenterat dessa tre rättsfall i Ställningsfullmakt, behörighet och befogenheter i bankvärlden. Tre oförenliga HD-avgöranden, Festskrift till Lars Gorton, 2007.

www.avtalslagen2010 4.2(2) är konstruerad så att huvudmannen blir bunden om tredje man haft befogad anledning att tro att behörighet föreligger. Regeln är konstruerad tvärtom i förhållande till avtalslagen 1915 som stadgar att huvudmannen inte blir bunden om tredje man är i ond tro om befogenhetsinskränkningar. Resultatet blir detsamma. Med resonemanget om befogad tillit, sammanbakar HD i NJA 2013 s. 659den tvåstegsraket som avtalslagen anvisar. Enligt avtalslagens fullmaktsmodell ska man först avgöra om fullmäktigen är behörig. Sedan ska man fråga sig om huvudmannen inskränkt fullmäktigens befogenhet och om tredje man kände till befogenhetsinskränkningen. HD:s moderna fullmaktslära innebär att man tar hänsyn till vad tredje man borde känna till om huvudmannens intentioner redan vid bedömningen av om fullmäktigen har behörighet.[7]www.avtalslagen2010.se är i harmoni med HD:s moderna fullmaktslära.

på www.avtalslagen2010.se § 4.2(2) förekommer inte begreppsparet befogenhet-behörighet eftersom det är krångligt att förstå. Grönfors & Dotevall (Avtalslagen, 2016 s. 127 ff.) anmärker att det i många rättsordningar inte sker någon distinktion mellan fullmaktens yttre och inre sida. De pekar på problemet med att begreppsbildningen inte harmonierar med den aktiebolagsrättsliga begreppsbildningen och systematiken (Avtalslagen, 2016 s. 142 ff.).

I äldre praxis uppställde HD kravet att huvudmannen måste vara medveten om mellanmannens agerande för att bundenhet ska uppkomma (NJA 1990 s. 591).Genom NJA 2013 s. 659 klargjorde HD att huvudmannen inte behöver vara medveten om att mellanmannen förhandlar med tredje man; huvudmannen kan ändå bli bunden om han gett tredje man ett befogat intryck att mellanmannen har behörighet.[8]

NJA 2013 s. 659har konsekvenser för det juridiska ombud som ska lägga upp en strategi. Den som hävdar att avtal har träffats och att fullmäktigen varit behörig att sluta avtalet kan lika gärna hoppa över de grunder som brukar åberopas först. Det är ingen idé att påstå att det finns ett särskilt uppdrag eftersom tredje man nästan aldrig kan bevisa att ett sådant finns. Det är ingen idé att grunda talan på en ställningsfullmakt eftersom det är så svårt att bevisa existensen av relevant sedvana (se nedan). Toleransfullmakt är inte heller någon praktiskt framkomlig väg eftersom det krävs upprepade transaktioner av samma sort och samma storlek (se nedan). Mitt råd är att gå direkt på tillitsfullmakten (dvs. det som Grönfors & Dotevall kallar för ”kombinationsfullmakt”). Det tjänar inget till att slösa text och argumentation på de andra grunderna. Tag tjuren vid hornen och påstå att huvudmannen gett tredje man befogad tillit att den person som slöt avtalet hade behörighet! Lägg allt krut på att visa att tredje man hade befogad anledning att uppfatta att hen förhandlade med en behörig person.

 

Alternativ till www.avtalslagen2010.se4.2

Torgny Håstad anser att 10 § avtalslagen 1915 borde omformuleras för att bättre spegla gällande rätt (T. Håstad, Avtalslagens fullmaktsregler – ett steg tillbaka från romersk rätt, SvJT 2019 s. 22, på s. 232). Han anser att bestämmelsen borde ha följande lydelse.

”10 §. Om någon ger annan uppdrag att rättshandla i uppdragsgivarens namn, får uppdragstagaren makt (fullmakt) att omedelbart berättiga och förplikta uppdragsgivaren genom en rättshandling i uppdragsgivarens namn inom uppdragets gränser. 11 §. Om uppdragstagaren handlar utom uppdragets gränser, blir uppdragsgivaren ändå bunden, om denne genom ett av uppdragstagaren oberoende meddelande eller annat beteende har gett tredje man befogad tillit till att uppdraget omfattar rättshandlingen och tredje man inte på grund av någon särskild omständighet inser eller borde inse att uppdraget överskrids.”

 

 

-      Särskilt om ställningsfullmakt

på www.avtalslagen2010.se finns ingen motsvarighet till ställningsfullmakten i 10 § andra stycket avtalslagen 1915.[9]Det är ytterst sällan som ett avtal av någon större betydelse kan företas av en person med ställningsfullmakt. Torgny Håstad anser att man kan överge de detaljerade formlerna för ställningsfullmakt (T. Håstad, Avtalslagens fullmaktsregler – ett steg tillbaka från romersk rätt, SvJT 2019 s. 22, på s. 234).

I NJA 2013 s.659 viftar HD snabbt bort möjligheten att det skulle kunna vara fråga om ställningsfullmakt. I NJA 2014 s. 684 förefaller HD lägga en tung bevisbörda på den som påstår att ställningsfullmakt föreligger.HD visar alltså att det inte är aktuellt att utsträcka ställningsfullmaktens omfång.

Institutet ställningsfullmakt infördes för hundra år sedan och tog sikte på transaktioner som då var vanliga, standardiserade småtransaktioner. Numera har affärslivet andra behov och det är opraktiskt att basera behörigheten på en svåridentifierad sedvana.[10]Mot bakgrund av detta och att rättspraxis utvecklat nya fullmaktstyper (tolerans- och kombinationsfullmakter), kan man argumentera för att det på sedvanan baserade ställningsfullmaktsinstitutet inte längre fyller en självständig funktion i svensk rätt.[11]Man kan mot detta argumentera för att det på sedvanan baserade ställningsfullmaktsinstitutet fortfarande fyller en självständig funktion i svensk rätt. Vad som är korrekt i detta avseende är en fråga om struktur (dvs. hur fullmaktsrätten pedagogiskt förklaras) och inte en fråga om innehållet i gällande rätt.

Ställningsfullmakten tar sin utgångspunkt i sedvänja (och alltså inte i uppdragsavtalet och inte heller i hur saken framstår för tredje man).

Så som framkommer i NJA 2013 s. 659är det tredje man som har bevisbördan för att det föreligger en sedvana som ger fullmäktigen behörighet.

HD har i tidigare domar förklarat att utrymmet för ställningsfullmakt är mycket begränsat. Ställningsfullmakt handlar om rutinåtgärder. I NJA 1992 s. 782 uttalade HD (min kursivering):

”Enligt bestämmelserna i 2 kap 10 § 2 st avtalslagen om ställningsfullmakt kan med anställning enligt sedvänja följa viss behörighet att handla på arbetsgivarens vägnar… I doktrinen har framhållits (Grönfors, Avtalslagen 2 uppl, s 90) att institutet ställningsfullmakt avser de schablonartade och i det dagliga livet ofta upprepade rättshandlingarna, under det att ovanliga och mera omfattande rättshandlingar har fullmaktsdokumentet som sitt naturliga instrument.”

För en praktiserande advokat, som vill hävda att en fullmäktig har behörighet att sluta ett visst avtal, finns ingen anledning att grunda talan på att fullmäktigen har en på sedvana grundad ställningsfullmakt. Det är mer effektivt att gå direkt på kombinationsfullmakten där sedvanan är enomständighet blandmånga andrasom kan medföra att fullmäktigen har behörighet.

I anglo-amerikansk rätt finns ingen motsvarighet till ställningsfullmakt utan man tillämpar de vanliga reglerna om fullmakt som baseras på implied and apparent authority. Ställningsfullmakt regleras inte heller särskilt i UNIDROIT Principles, PECL eller DCFR. I USA omtalas ibland power of position.

I NJA 1990 s. 591 ansåg HD att en föreståndare för en maskinavdelning inte hade ställningsfullmakt att träffa slutuppgörelse med anledning av hävning av ett köp.

I NJA 1985 s. 717 ansåg HD att en försäljare inte hade ställningsfullmakt att avge anbud rörande leverans av ett monteringsfärdigt trähus.

I NJA 1992 s. 782 ansåg HD att en skadereglerare hos ett försäkringsbolag inte hade ställningsfullmakt att avgöra om ett försäkringsfall (med försäkringsersättning i storleksordningen 20 - 40 miljoner kronor) förelåg.

 

-      Särskilt om toleransfullmakt

HD uttalade i NJA 2013 s. 659 att toleransfullmakt kan föreligga om ”… huvudmannen under avsevärd tid eller vid upprepade tillfällen låter en person rättshandla för sin räkning utan att ingripa mot detta.”[12]

Det finns förvånansvärt lite utvecklat i litteraturen om toleransfullmakt och inte i något fall har HD grundat behörighet enbart med stöd av en toleransfullmakt.[13]Jag tror – men rättsläget är osäkert – att utrymmet för toleransfullmakt är begränsat (se även T. Håstad, Avtalslagens fullmaktsregler – ett steg tillbaka från romersk rätt, SvJT 2019 s. 22, på s. 234). Enligt min bedömning ska det vara fråga om

  1. upprepade rättshandlingar,
  2. av samma person,
  3. rättshandlingar av liknande art,
  4. belopp i samma storleksordning, och om
  5. rättshandlingar som huvudmannen känt till (eller bort känna till) utan att göra invändningar.[14]

Det är inte ofta som alla dessa rekvisit är uppfyllda.

 

Fullmakt vid elektroniska avtalsslut

Beträffande avtal som sluts elektroniskt, anger Grönfors & Dotevall (Avtalslagen, 2016 s. 148) att part ansvarar för den som anlitats för olika typer av digitala meddelanden samt att risken ”för att behörighet finns bär den part som avsänder den här typen av meddelande såvida inte mottagaren känt till att det inte fanns någon behörighet”. Troligen anses en person som av huvudmannen fått tillgång till inloggningsuppgifter till webbsidor och appar vara behörig att vidta rättshandlingar för huvudmannens räkning på webbsidanan/appen.

I NJA 2017 s. 1105 hävdade en bank att innehavaren av en bankdosa med personlig kod var bunden vid ett låneavtal eftersom banken kunnat fästa befogad tillit till att den som använde identifieringsverktyget för att signera ett låneavtal hade fullmakt att teckna avtalet för innehavarens räkning. HD prövade inte denna invändning.

 

Avtal med ställföreträdare för aktiebolag

Särskilda regler gäller enligt 8 kap. 42 § aktiebolagslagen när ett aktiebolag företräds av en verkställande direktör eller särskild firmatecknare. För sådana avtal gäller alltså inte de avtalsrättsliga reglerna (men sådana avtal kan i allvarliga fall jämkas, se kommentaren till www.avtalslagen2010.se§ 5.2).

4.2(3).Ibland preciseras i kontrakt vilka personer som är behöriga att fastställa avtalsvillkor och avtala om senare ändringar (förbud mot sidolöpare) vilket leder till att man i stor utsträckning är förhindrad att beakta parternas beteenden efter det att avtalet slutits.

EXEMPEL: "Överenskommelse om ändringar av detta avtal kan endast ingås av Anna Andersson och Bertil Börjesson genom skriftligt avtal. Andra överenskommelser är utan rättslig verkan."

Sådana klausuler är normalt verksamma mellan näringsidkare, men part kan på grund av sitt beteende och de befogade förväntningar som beteendet gett upphov till, vara förhindrad att göra gällande sidolöparförbudet (dvs. vara förhindrad att "rida" på det avtalade formkravet), se Avtalslagen2010 §§ 2.11(3), 7.5(2) och 7.6(2).

Förbudet mot sidolöpare kan vara farligt för sådana parter som inte är väl bevandrade i avtalsteknik och kommersiella förhållanden. Därför finns en särskild skyddsbestämmelse för konsumenter i 5:1 distans- och hemförsäljningslagen.

Om ett försäljningsombud lämnat utfästelser vid sidan av det skriftliga kontraktet blir de bindande även omkontraktet skulle föreskriva att försäljningsombudet inte är behörigt att lämna utfästelser. Ombudet får med andra ord en behörighet att lämna utfästelser som inte kan avtalas bort. Det är min bedömning att stadgandet i distans- och hemförsäljningslagen utgör en allmän konsumentavtalsrättslig princip som är tillämplig även utan direkt lagstöd på så sätt att uppgifter lämnade till konsumenten i marknadsföringen av personer som saknar behörighet ändå blir bindande för huvudmannen/näringsidkaren.[15]

EXEMPEL: I NJA 1986 s. 596 utgick HD vid tolkningen av avtalet från att det som en försäljare utan behörighet att träffa avtal hade "insett eller bort inse om konsumentens uppfattning rörande avtalets innehåll" borde "tillräknas näringsidkaren".[16]

Se Adlercreutz & Gorton & Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016 s. 224 f., om sidolöpare i samband med fullmakt. Se även C Ramberg, Agreed form requirements in international construction contracts: is enrichment irrelevant?In Uniform Law Review 2013 p. 1.



[1]HD har i NJA 2012 s. 97 i punkt 5 uttalat att en särskild firmatecknares behörighet i princip sammanfaller med styrelsens (och hänvisat till NJA 1995 s. 437). HD uttalar i samma dom (punkt 8) att en särskild firmatecknare inte automatiskt har befogenhetatt ansöka om bolagets konkurs. Se C Ramberg, JT 2013-14, s 406.

[2]NJA 2001 s. 191 I och II, NJA 1985 s. 717 och NJA 2013 s. 659ställer HD krav på att företag organiserar sig på ett sätt som tydligt kommunicerar till företagets kunder och leverantörer vilka personer som är behöriga att göra vad.

[3]K Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap, 1961.

[4]I Fullmakt och immateriella tjänster, 2013, s. 62, uttalar Dotevall: ”Det är inte subjektivt försvarbart om tredje man känner till eller bort känna till att någon fullmakt inte förelåg. Det får heller inte föreligga omständigheter som rimligen borde medföra att tredje man bör vara mer uppmärksam. Förtroendet måste ha förorsakat att rättshandlingen företogs.”

[5]SeGrönfors & Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2010, s. 193.

[6]Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt I, 2011, s. 166, s. 195 och s. 213, omtalar att det befogade intrycket vanligtvis tillmäts avgörande betydelse.

[7]HD ansluter sig till Grönfors & Dotevalls resonemang som skriver kritiskt i Avtalslagen en kommentar, 2010, på s. 147, om avtalslagen 1915 § 11: "...kastas godtrosrekvisitet in som jästen efter brödet i ugnen".

I § 4.2(2) görs ingen uppdelning i självständiga och osjälvständiga fullmakter - som ju är en viktig teoretisk grund för avtalslagen 1915 (även om den inte framkommer uttryckligen i själva lagtexten).

[8]Dotevall har uttryckt (SvJT 2003 s. 643) att detta är ett alltför starkt krav för bundenhet och att det räcker att huvudmannen bordeha insett att mellanmannen uppträdde på ett sådant sätt att tredje man haft anledning att räkna med att fullmakt fanns. I Fullmakt och immateriella tjänster, 2013, s. 60, uttalar Dotevall att det ”är för bundenhet vid kombinationsfullmakt tillräckligt att huvudmannen bort inse att mellanmannens uppträtt på ett sådant sätt att tredje man haft anledning att räkna med att fullmakt finns”. HD har alltså gett Dotevall rätt i domen 26 juni 2013 i mål T 162-11.

[9]Se om ställningsfullmakt, Grönfors & Dotevall, Avtalslagen, 2016 s. 146 ff.

[10]Se Grönfors & Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2016 s. 152 ff., om svårigheterna med att fastställa vad som utgör sedvänja.

[11]I anglo-amerikansk rätt finns ingen motsvarighet till ställningsfullmakt. Där tillämpar man de regler om fullmakt som baseras på implied and apparent authority. I UNIDROIT Principles, PECL eller DCFR saknas motsvarighet till ställningsfullmakt.

[12]HD använder i princip samma uttryckssätt som Grönfors & Dotevall, Avtalslagen, 2010, s. 141, samt NJA 1943 s. 316, NJA 1973 s. 725

[13]Se Grönfors & Dotevall, Avtalslagen, 2016 s. 158 ff., samt NJA 1943 s. 316, NJA 1973 s. 725). Se Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2014, s. 42 f.

[14]I NJA 2013 s. 659 påpekar HD att det ska vara fråga om ett avtal av samma ”art” (även om det påpekandet inte ges i nära anslutning till uttalandet om toleransfullmakten).

[15]L Olsen, Konsumentskyddets gränser, 1995 s. 148 ff; Se minoriteten i HD:s dom NJA 2009 N 3 ang allmänna konsumenträttsliga principer som gäller även utanför konsumentskyddslagars tillämpningsområde.

[16]R Dotevall, Mellanmannens kunskap och huvudmannens bundenhet, 1998 s. 279 ff.; Radetzki, Felaktiga skadereglerarlöften, JT 20110-11 s. 412.