4. Fullmakt

UNDER UTARBETANDE

4.1(1) Det finns en presumtion om att personer handlar i eget namn om de inte tydligt klargör att de handlar i annans namn. Denna presumtion har kritiserats av Grönfors & Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2010, s.120, med hänvisning till att det i det moderna rättslivet är vanligt att avtal sluts med hjälp av fullmäktige eller mellanmän. Frågan är hur stark presumtionen är och vilket mått av klargörande som krävs av fullmäktigen. Grönfors & Dotevall menar att den teoretiska presumtionsregeln är uppmjukad i praktiken (s. 120 f) och att beviskravet för den som påstår sig handla för ett bolags räkning satts tämligen lågt.

Adlercretuz 6 Gorton (Avtalsrätt I, 2011, s. 222 f) anser att det vore olämpligt om mellanmannen skulle kunna på rätt lösa grunder komma ifrån ansvar under åberopande av att han handlat i huvudmannens namn eftersom det är angelägnare att skydda en motpart/tredje man som inte fått fullmaktssituationen klart för sig än den fullmkätig som inte klargjort att fullmaktssituation är för handen.

I rättspraxis ligger bevisbördan på den som hävdar att han inte handlat i eget namn, även om beviskraven ställts ganska lågt, se NJA 1914 s. 318, NJA 1927 s. 573, NJA 1937 s. 312, NJA 1991 s. 412, NJA 1998 s. 343.

UNDER UTARBETANDE

Lagar: avtalslagen 1915 § 10, sjölagen 6:8 (om befälhavares behörighet), distans- och hemförsäljningslagen 5:1 (om ombuds behörighet), konsumentköplagen § 23 (om behörighet att motta reklamation), köplagen § 18 (om försäljares utfästelser), lagens om handelsagenter § 23 (om agents behörighet att motta reklamation), aktiebolagslagen 8:36 och 8:42 (om verkställande direktörs behörighet), aktiebolagslagen 8:37 och 8:42 (om firmatecknares behörighet),

Rättsfall: NJA 1927 s. 272, NJA 1929 s. 244, NJA 1940 s. 109, NJA 1948 s. 359, NJA 1949 s. 134, NJA 1975 s. 193, NJA 1977 s. 160, NJA 1985 s 717, NJA 1986 s. 596, NJA 1990 s 591, NJA 1992 s. 168, NJA 1992 s. 782, NJA 1998 s. 304, NJA 1998 s. 610, NJA 2001 s. 191 I och II, NJA 2004 s. 244, AD 1977 nr. 62, AD 1994:11

Litteratur: Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt I, 2011, kap. 6; R Dotevall, Två rättsfall som rör ställningsfullmakt, JT 2001-02 s. 104; R Dotevall, Något om ställningsfullmaktens utveckling, SvJT 2003 s 643; R Dotevall, Mellanmannens kunskap och huvudmannens bundenhet, 1998 s. 279 ff; Grönfors & Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2010;  L Gorton, Tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland, 1/2002 s. 5, Kurt Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap, 1961; Grönfors & Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2010; J Herre, Den ställningsfullmäktiges behörighet, 2005; E Nerep, Ställningsfullmakt, behörighet och befogenheter i bankvärlden. Tre oförenliga HD-avgöranden, Festskrift till Lars Gorton, 2007; L Olsen, Konsumentskyddets gränser, 1995; J Ramberg & C Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2010, kap 3.2.3 och 10.7; H Tiberg & R Dotevall, Mellanansrätt 1977; O Åhman...

Internationella instrument: UNIDROIT Principles; PECL; DCFR

4.2(1) Vid uttryckliga fullmakter där omfånget angivits, uppkommer problemet att tolka innehållet. I äldre rättspraxis har ofta fullmaktsdokument varit föremål för tolkning (NJA 1927 s. 272, NJA 1940 s. 109, NJA 1948 s. 359, NJA 1975 s. 193, NJA 1977 s. 160). Sammanfattningsvis kan konstateras att fullmakter som fått skriftlig form tolkas restriktivt, dvs. till förmån för huvudmannen (se Adlercreutz & Gorton, Avtalslagen I, 2011, s. 180 ff med rättsfallsanalyser). Möjligen råder inte samma inställning till fullmaktsdokument som är avsedda att visas för tredje män som är konsumenter.

Ibland försöker huvudmannen kommunicera begränsningar i fullmäktigs behörighet, t.ex. genom att på en blankett ange att fullmäktigen inte får göra vissa saker utan huvudmannens godkännande. Sådana uttryckliga begränsningar är som utgångspunkt gällande och tredje man kan alltså inte ha fog för att utgå ifrån att fullmäktigen skulle ha en mer vidsträckt behörighet. Men i vissa fall kan den uttryckliga ordalydelsen sättas åsido (på samma sätt som man vid fastställande av avtals innehåll inte enbart tar fasta på avtalets ordalydelse, se § 7.3), se exempel på detta i NJA 1950 s. 86, NJA 1968 s. 375,  och NJA 1985 s. 717. Se även Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt I, 2011, kap. 6.12.2-3.

4.2(2). När man ska fastställa vad en tredje man med fog kan tro om behörighetens omfattning, blir det fråga om en sammanvägning av olika omständigheter (Grönfors & Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2010, s. 115 f.). Se rättsfallen NJA 1927 s. 272, NJA 1940 s. 109, NJA 1948 s. 359, NJA 1975 s. 193, NJA 1977 s. 160, NJA 1990 s. 591, NJA 1992 s. 168, NJA 2001 s. 191 I och II.

- Fullmaktsförklaringen (vare sig den kommit till uttryck i skrift eller muntligt) är av betydelse för att bedöma behörigheten.

- En annan viktig omständighet är vilken ställning fullmäktigen haft (vilken arbetsbefattning t.ex.).

- Det spelar också roll om någon vid upprepade tillfällen tidigare uppträtt som fullmäktig utan att huvudmannen har invänt mot det, s.k. toleransfullmakt (Grönfors & Dotevall, s. 141 samt NJA 1943 s. 316, NJA 1973 s. 725). Toleransfullmakt kan uppstå även om huvudmannen inte medvetet valt att godkänna tidigare transaktioner, det kan vara tillräckligt att huvudmannens interna rutiner brister så att en person kunnat agera på visst sätt och därigenom ge tredje man det befogade intrycket att behörighet föreligger, NJA 1947 s. 706.

- Även huvudmannens underlåtenhet att undanröja vissa yttre faktorer som ger iakttagaren ett befogat intryck av behörighet är av betydelse. Grönfors skriver: "Det är den bild som verksamheten ger och det förtroende som därigenom skapas som tredje man kan förlita sig på. Det förtroende som organisationen av verksamheten skapar hos tredje man skyddas alltså. Ett bolag bär med andra ord en organisationsrisk."

- En faktor som ofta har betydelse för behörighetsfrågan är vad som är mest ändamålsenligt för kontraktstypen (Grönfors & Dotevall, s. 135, se även s. 193).

Grönfors & Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2010, s. 111, förklarar att fullmaktsreglerna i avtalslagen 1915 inte grundar sig på det bakomliggande uppdragsförhållandet, vilket alltså står i strid mot regeln i § 4.2(2). Grönfors & Dotevall kallar modellen i avtalslagen 1915 för en separationsmodell; man skiljer mellan det inre rättsförhållandet (uppdraget mellan huvudmannen och fullmäktigen) och det yttre rättsförhållandet (hur behörigheten framstår för tredje man). Med undantag för ställningsfullmakten, utgår Avtalslagen 1915 "rent" från hur behörigheten framstår för tredje man (principen om synbarhet) och tredje man ska kunna lita på de yttre omständigheter som han kan iaktta. Jag har valt att ta utgångspunkten i uppdragsförhållandet eftersom det är enklare att förstå (vilket även Grönfors & Dotevall förefaller anse, se s. 193). Men uppdragsförhållandet är endast en utgångspunkt. Det avgörande i § 4.2(2) är hur förhållandet framstått för tredje man.

Grönfors & Dotevall sammanfattar modern fullmaktslära på följande sätt (Avtalslagen en kommentar, 2010, s. 111): "Man gör mer rättvisa åt dessa förhållanden genom att lösgöra sig från tanken, att endast en fullmaktsförklaring av något slag ger upphov till normala fullmaktsverkningar. Sådana uppkommer genom olika typer av fullmaktsgrundande rättfakta - liksom avtal uppkommer genom olika typer av avtalsgrundande rättsfakta. Fullmaktsförklaringen är ett fullmaktsgrundande rättsfaktum, den behörighetsgrundande ställningen ett annat, tolererandet av upprepande handlingar som företrädare ett tredje, underlåtenheten att undanröja vissa andra yttre faktorer som ger iakttagaren ett befogat intryck av behörighet ett fjärde." Målsättningen har varit att genom Avtalslagen 2010 § 4.2(2) fånga denna beskrivning av gällande rätt.

Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt I, 2011, s. 166, s. 195 och s. 213, omtalar att det befogade intrycket vanligtvis tillmäts avgörande betydelse.

Grönfors & Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2010, s. 109, omtalar att en fullmäktigs behörighet inte behöver ta sikte på behörighet att sluta avtal. Det kan t.ex. vara fråga om "mottagandebehörighet" (t.ex. kassörskas rätt att ta emot betalning men inte rätt att förhandla om avtalsvillkor).

I Avtalslagen 2010 finns ingen motsvarighet till ställningsfullmakten i avtalslagen 1915 § 10 st 2. Ställningsfullmakten tar sin utgångspunkt i sedvänja (och alltså inte i uppdragsavtalet och inte heller i hur saken framstår för tredje man). Ställningsfullmaktsregeln är svårtillämpad i praktiken. Det är nästan omöjligt att på förhand bedöma hur en domstol kommer att avgöra ett mål som rör ställningsfullmaktens omfattning och det är ännu svårare att göra en sådan bedömning när två personer står i begrepp att sluta ett avtal. Ställningsfullmakten infördes under en annan tid och tog sikte på transaktioner som då var vanliga, standardiserade småtransaktioner. Numera har affärslivet andra behov och det är mer praktiskt att anlägga ett annat synsätt som inte baseras på en svåridentifierad sedvana (se Grönfors & Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2010, s. 134, om svårigheterna med att fastställa vad som utgör sedvänja). Det är min bedömning att domstolar i praktiken numera bedömer om det föreligger behörighet mot bakgrund inte endast av sedvana utan också med hänsyn till andra faktorer (Grönfors & Dotevall, s. 135, verkar dela denna uppfattning genom att hänvisa till att tekniken "att bygga på yttre synbara kriterier, ägnade att ge tredje man ett välgrundat intryck av behörighet, inbjuder domstolarna till att inte bara passivt inregistrera sedvänjor enligt folks uppfattning. utan även engagera sig mera aktivt. Därför har jag utmönstrat ställningsfullmakt och sedvana ur bestämmelserna om fullmakt i Avtalslagen 2010. Detta kan kritiseras. Grönfors & Dotevall uttalar (s. 135) att man genom en sådan ansats rör sig "på yttergränsen för vad som är möjligt inom AvtL:s ram". Man kan argumentera för att det på sedvanan baserade ställningsfullmaktsinstitutet fortfarande fyller en självständig funktion i svensk rätt och att Avtalslagen 2010 i detta hänseende alltså inte på rätt sätt ger uttryck för innehållet i gällande rätt. Mot bakgrund av att det utvecklats fullmaktstyper vid sidan av vad som framkommer av avtalslagen 1915 (t.ex. kombinations- och toleransfullmakter), har jag valt att sammansmälta allt i den generella bestämmelsen i § 4.2(2). Jag har tagit intryck av domskälen i NJA 1985 s. 717 där Högsta domstolen uttalar: "...om huvudmannen beter sig på sådant sätt, att tredje man får intrycket att företrädaren har behörighet, så ansvarar huvudmannen på grund av det.". Ställningsfullmakten (dvs behörighet som endast grundas i sedvana) omfattas av § 4.2(2) eftersom tredje man med fog kan förlita sig på att en person som huvudmannen satt i en viss ställning har behörighet att sluta vissa avtal.

I anglo-amerikansk rätt finns ingen motsvarighet till ställningsfullmakt utan man tillämpar de vanliga reglerna om fullmakt som baseras på implied and apparent authority.

Anställda kan ha möjlighet att ingå avtal med förpliktande verkan för arbetsgivaren. Detta är nödvändigt för att ofta återkommande avtal praktiskt skall kunna ingås utan omständliga formaliteter och kontrollåtgärder. Fullmakten framgår då inte av ett skriftligt dokument utan av att fullmäktigen har en viss ställning i företaget som enligt lag eller sedvänja medför förmåga att sluta avtal med förpliktande verkan för arbetsgivaren.

EXEMPEL: Butiksbiträdet kan genom anställningsavtalet och placeringen i butiken binda arbetsgivaren till avtal om försäljning av det som där är till salu.

Det kan ofta vara svårt att bedöma vad som omfattas av den anställdas behörighet. Utgångspunkten är den interna arbetsinstruktionen och om den anställda handlat utanför den ramen tar man i ett andra steg hänsyn till hur tredje man typiskt sett har anledning att uppfatta saken.

EXEMPEL: I NJA 1990 s. 591 ansågs en föreståndare för en maskinavdelning inte ha ställningsfullmakt att träffa slutuppgörelse med anledning av hävning av ett köp.

EXEMPEL: I NJA 1985 s. 717 ansågs en försäljare inte ha ställningsfullmakt att avge anbud rörande leverans av ett monteringsfärdigt trähus.

EXEMPEL: I NJA 1992 s. 782 ansågs en skadereglerare hos ett försäkringsbolag inte ha ställningsfullmakt att avgöra om ett försäkringsfall (med försäkringsersättning i storleksordningen 20 - 40 miljoner kronor) förelåg.

Huvudmannen ska ha handlat på ett sådant sätt att tredje man får intrycket av att företrädaren har behörighet (NJA 1985 s 717). Det åligger huvudmannen, för att undgå bundenhet, att vara verksam för att undanröja sådana moment i den yttre situationen som med fog kan ge tredje man intryck av behörighet.[1] I praxis har man uppställt kravet att huvudmannen måste vara medveten om mellanmannens agerande för att bundenhet ska uppkomma (NJA 1990 s 591). I doktrinen har anförts att detta är ett alltför starkt krav för bundenhet och att det räcker att huvudmannen borde ha insett att mellanmannen uppträdde på ett sådant sätt att tredje man haft anledning att räkna med att fullmakt fanns.[2]

Det föreligger en viss förskjutning i synen på anställdas behörighet. Man kan spåra en tendens att en organisation i högre grad själv måste ansvara för sina anställda så att huvudmannen blir bunden i förhållande till tredje män när de anställda hos huvudmannen överskrider sina instruktioner. Det har ansetts rimligare att lägga risken på arbetsgivaren än på godtroende tredje män. Samtidigt kan man inte i alltför hög grad tillvarata tredje mans intresse, det måste föreligga en befogad anledning för tredje man att tro att den anställda hade behörighet.[3] Vid en sådan bedömning ska man ta hänsyn till hur huvudmannen agerat och hur det hela framstått för den individuella tredje mannen och man ska också ta hänsyn till vad som är normalt i branschen och för personer i den anställdas ställning.

EXEMPEL: I NJA 2001 s. 191 I hade en bank beviljat ett fastighetsbolag kredit på 20 miljoner kronor, för vilket en person gick i borgen. Bankens ställföreträdande regionchef och vice verkställande direktör hade muntligen utlovat att borgensåtagandet endast skulle gälla under tre månader (eftersom banken därefter skulle få annan säkerhet). Banken hävdade att direktören saknat behörighet att lämna en sådan utfästelse om tidsbegränsning. Banken ansågs bunden av direktörens utfästelse.

EXEMPEL: NJA 2001 s. 191 II rörde en företagskredit för vilken lämnats säkerhet dels i form av pantbrev i fastighet, dels i form av personlig borgen. HDs majoritet ansåg att en bankkontorschef hade behörighet att med för banken bindande verkan efterge borgenssäkerheten trots att kontorschefen enligt bankens interna delegationsordning saknade sådan behörighet och trots att det ledde till en "ovanlig konstruktion".

EXEMPEL: I NJA 2004 s. 244 ansågs en banktjänsteman inte ha behörighet att utlova två bankgarantier. Det var fråga om ett åtagande till en person som inte tidigare var kund i banken, bankkontoret utfärdade normalt sett inte bankgarantier och bankgarantierna avsåg stora belopp (totalt 50 Mkr jämfört med bankkontorets årliga omsättning om 250 Mkr).

E Nerep har kommenterat dessa tre rättsfall i Ställningsfullmakt, behörighet och befogenheter i bankvärlden. Tre oförenliga HD-avgöranden, Festskrift till Lars Gorton, 2007.

För en genomgång av gammal rättspraxis från 1918 och framåt, se Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt I, 2011, s. 196 ff.

4.2(2) är konstruerad så att huvudmannen blir bunden om tredje man haft befogad anledning att tro att behörighet föreligger. Regeln är konstruerad tvärtom i förhållande till avtalslagen 1915 som stadgar att huvudmannen inte blir bunden om tredje man är i ond tro om befogenhetsinskränkningar. Resultatet blir detsamma. Jag anser att det är enklare att ta sin utgångspunkt i hur huvudmannen agerat och hur det agerandet med fog kan uppfattas. Den trestegsraket som följer av avtalslagen 1915 anser jag är alltför komplicerad (Vad är sedvana? Finns befogenhetsinskränkning? Kände tredje man till befogenhetsinskränkningen?). Grönfors & Dotevall verkar dela min åsikt eftersom de skriver kritiskt på s. 147 om avtalslagen 1915 § 11; ".kastas godtrosrekvisitet in som jästen efter brödet i ugnen".

I § 4.2(2) görs ingen uppdelning i självständiga och osjälvständiga fullmakter - som ju är en viktig teoretisk grund för avtalslagen 1915 (även om den inte framkommer uttryckligen i själva lagtexten). Anledningen till att jag inte använt denna begreppsbildning är att den är krånglig och att man kan komma till samma resultat utan den.

I § 4.2(2) förekommer inte använt begreppsparet befogenhet-behörighet eftersom det är krångligt att förstå. Grönfors & Dotevall (s. 117) anmärker att det i många rättsordningar inte sker någon distinktion mellan fullmaktens yttre och inre sida. De pekar på problemet med att begreppsbildningen inte harmonierar med den aktiebolagsrättsliga begreppsbildningen och systematiken (s 118 och s 124 ff).

4.2(3). Ibland preciseras i kontrakt vilka personer som är behöriga att fastställa avtalsvillkor och avtala om senare ändringar (förbud mot sidolöpare) vilket leder till att man i stor utsträckning är förhindrad att beakta parternas beteenden efter det att avtalet slutits.

EXEMPEL: "Överenskommelse om ändringar av detta avtal kan endast ingås av Anna Andersson och Bertil Börjesson genom skriftligt avtal. Andra överenskommelser är utan rättslig verkan."

Sådana klausuler är normalt verksamma mellan näringsidkare. Förbudet mot sidolöpare kan vara farligt för sådana parter som inte är väl bevandrade i avtalsteknik och kommersiella förhållanden. Därför finns en särskild skyddsbestämmelse för konsumenter i distans- och hemförsäljningslagen 5:1.

Om ett försäljningsombud lämnat vissa utfästelser vid sidan av det skriftliga kontraktet blir de bindande även om kontraktet skulle föreskriva att försäljningsombudet inte är behörigt att lämna utfästelser. Ombudet får med andra ord en behörighet att lämna utfästelser som inte kan avtalas bort. Det är min bedömning att stadgandet i distans- och hemförsäljningslagen utgör en allmän konsumentavtalsrättslig princip som är tillämplig även utan direkt lagstöd på så sätt att uppgifter lämnade till konsumenten i marknadsföringen av personer som saknar behörighet ändå blir bindande för huvudmannen/näringsidkaren.[4]

EXEMPEL: I NJA 1986 s. 596 utgick HD vid tolkningen av avtalet från att det som en försäljare utan behörighet att träffa avtal hade "insett eller bort inse om konsumentens uppfattning rörande avtalets innehåll" borde "tillräknas näringsidkaren".[5]

UNDER UTARBETANDE

Lagrum: avtalslagen 1915 § 27, handelsbalken 18:3, föräldrabalken 9:6

Rättsfall: NJA 1925 s. 685, NJA 1949 s. 305, NJA 1949 s. 352, NJA 1970 s. 294

Litteratur: Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt 1, 2011, kap. 6; Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2010 kap. 3

4.4.(2) handlar om ratihabition, dvs. att huvudmannen uttryckligen eller underförstått i efterhand godkänner avtalet som i och för sig slutits av en obehörig fullmäktig. Det finns en bestämmelser om detta i lagen om handelsagenter § 18. Se NJA 1925 s. 685, NJA 1949 s. 305, NJA 1949 s. 352, NJA 1970 s. 294.

4.4(3) Se Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt I, 2011, s. 233.

4.4.(5) När ett avtal som helt eller delvis fullgjorts trots att det är ogiltigt på grund av att fullmäktigen saknade behörighet, kan det blir aktuellt med viss ersättning från tredje man till huvudmannen om tredje mans prestation inte kan återgå och huvudmannen ändå haft nytta av den. Sådan ersättning följer av principen om obehörig vinst (handelsbalken 18:3 samt avtalslagen 1915 § 27 st. 3). Det blir framför allt aktuellt när tredje man utfört en tjänst till huvudmannen (t.ex. rådgivning eller entreprenadarbete) eller när huvudmannen fått nyttjanderätt till en sak eller en immateriell rättighet.

UNDER UTARBETANDE. LÄS TILLSVIDARE RAMBERG & RAMBERG, ALLMÄN AVTALSRÄTT, KAP 3.2.12

Lagrum: avtalslagen 1915 § 25.

Rättsfall: NJA 1956 s. 217, NJA 1963 s. 105

Litteratur: Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt I, 2011, kap 6, Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2010, kap. 3

I NJA 1963 s. 105 ålades en person skyldighet att ersätta den andras kostnader orsakade av att han felaktigt utgått från att avtal förelåg. Den skadeståndsskyldiga parten borde ha klargjort för motparten att bundenhet inte förelåg. Den skadeståndsskyldiga personen var ombud för den tilltänkta avtalsparten och ådrog sig ett ansvar för culpa in contrahendo i förhållande till sin uppdragsgivares motpart, se vidare § 3.2.

Rörande tankegångarna bakom det stränga och omfattande skadeståndsansvaret för fullmäktigen, se Grönfors & Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2010, s. 179 ff.

Av avtalslagen 1916 § 25 st 2 samt av kommentarer och förarbeten framkommer att fullmäktigen i undantagsfall kan undgå ansvar i förhållande till tredje man om fullmäktigen inte kände till att han saknade behörighet. Som exempel anges t.ex. att ett skriftligt fullmaktsdokument varit förfalskat eller att fullmakten har upphört utan fullmäktigens vetskap på grund av att huvudmannen dött, försatts i konkurs eller fått förvaltare. Detta undantag borde ha medtagits som ett särskilt stycke i Avtalslagen 2010.

UNDER UTARBETANDE

Lagrum: Avtalslagen 1915 § 12-24, rättegångsbalken 12:19, prokuralagen § 6, föräldrabalken 7:11,

Rättsfall:

Litteratur: Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt I, 2011, kap 6; Grönfors & Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2010; Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2010, kap. 3

Internationella instrument:

Skiljedomar:

Kommentar:

I § 4.7 finns alla regler om hur fullmakt upphör samlade på ett ställe, till skillnad från avtalslagen 1915 som har flera bestämmelser om bland annat en rad företeelser som knappast existerar längre i praktiken. I 4.7(1) repeterar vad som framkommer i avtalslagen 1915 § 20 som är det i praktiken viktigaste lagrummet.

Enligt avtalslagen 1915 §§ 13  är det tillräckligt att huvudmannens återkallelse av fullmakten kommer tredje man "till handa". Tredje man behöver alltså inte ta del av återkallelsen och få kännedom om den för att huvudmannen ska undgå bundenhet. Det är en skillnad i förhållande till Avtalslagen 2010. I praktiken är skillnaden inte stor; om huvudmannen kan visa att han skickat en återkallelse till tredje man, så har tredje man en uppförsbacke om han ska göra gällande att han inte borde ha känt till återkallelsen. Detta gäller särskilt om återkallelsen skett genom email eller sms som ju tredje män snabbt och enkelt kan ta del av. Skillnaden i förhållande till avtalslagen 1915 krymper ytterligare om man beaktar avtalslagen 1915 § 19 som ålägger huvudmannen ett särskilt aktivitetskrav när det finns risk för att fullmäktigen kommer att agera som om han hade fullmakt.

4.7(2) Huvudmannen bör agera och varna tredje man om huvudmannen i och för sig återkallat fullmakten på samma sätt som den gavs men samtidigt känner till att tredje man inte har fått kännedom återkallelsen samt inser att det finns risk att tredje man kommer att rättshandla i den felaktiga tron att fullmakt föreligger. I annat fall riskerar huvudmannen att bli skadeståndsskyldig på grund av reglerna om culpa in contrachendo i § 3. Enligt avtalslagen 1915 § 19 finns en passivitetsregel som innebär att huvudmannens passivitet leder till att avtalsbundenhet uppkommer. Det är möjligt att Avtalslagen 2010 avviker från gällande rätt i detta avseende eftersom den inte medtagit en sådan rättslig sanktion i fullmaktskapitlet.

4.7(4) Avtalslagen 1915 utgår från att fullmakter fortsätter att gälla vid huvudmannens död med undantag för särskilda omständigheter. I Avtalslagen 2010 görs skillnad mellan fullmakter för enstaka rättshandlingar och fullmakter för löpande rättshandlingar. Det är möjligt att jag i detta avseende  inte har korrekt återgivit gällande rätt.

Grönfors & Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2010, s. 169, påpekar att ett "oväntat och abrupt slut på en fullmakt kan verka skadligt." Det gäller särskilt när det är fråga om kommersiella fullmakter. Det är angeläget med en regel som möjliggör för fullmäktigen kan fullfölja pågående affärer så att han kan tillvarata den dödas rättsägares intressen. Mot detta står att den dödas rättsägares intressen kanske inte sammanfaller med den dödas intressen. När huvudmannen är död, så kan han inte rättshandla och det är därför konstigt om en fullmäktig som huvudmannen utsett kan rättshandla på den dödas vägnar men i hans rättsägares intresse.