11.5.8 Meddelande om skadestånd

En avtalspart som vill begära skadestånd ska meddela den andra parten att han vill göra gällande påföljder på grund av avtalsbrott inom skälig tid efter det att han insåg att motparten gjort sig skyldig till skadeståndsgrundande avtalsbrott. Om sådant meddelande ges för sent, ska den avtalsbrytande partens ersättningsskyldighet minskas med den skada som den avtalsbrytande parten kunde ha undvikit om meddelande lämnats i rätt tid.

Visa kommentar

UNDER UTARBETANDE

Det råder stor osäkerhet om vad som gäller om reklamationsskyldighet när det saknas uttryckligt lagstöd. Det är inte säkert att denna bestämmelse motsvarar hur Högsta domstolen skulle döma, men min prognos är att Högsta domstolen inte skulle se strängare på reklamationsskyldigheten än vad som följer av denna bestämmelse.

Strukturen i Avtalslagen 2010 är sådan att man först ska ställa sig frågan om den som drabbats av ett avtalsbrott genom eftergift har avstått från att göra påföljder gällande, dvs. genom att godkänna avtalsbrottet (se § 10.3). Därefter gäller enligt Avtalslagen 2010 olika reklamationsregler för olika påföljder (fullgörelse, hävning och skadestånd). För prisavdrag gäller ingen reklamationsskydlighet alls enligt Avtalslagen 2010, för prisavdragspåföljden gäller alltså vanliga preskriptionsregler.

Läs tills vidare J Ramberg & C Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2010, kap. 15.9.

Se även J Herrre, Något om reklamationsplikt vid köp av varor och tjänster, i festskrift till G Lennander, 2010, s 119 f; J Kleineman, Reklamationsplikt vid rådgivaransvar, i festskrift till T Håstad, 2010 , s 333; C Ramberg, Reklamation mot advokater och revisorer, SvJT 2010 s 142 ff. Se även Stefan Lindskogs nya upplaga av Preskription.

Se skiljedomen ProfilGruppen AB ./. KPMG 2010-12-22 (www.skiljedomsforeningen.se) rörande reklamationsplikt vid vårdslös rådgivning. Skiljenämnden ansåg att man vid bedömning av reklamationen skulle göra en intressavvägning och ta hänsyn till (1) parts behov av att säkra bevisning, (2) den avtalsbrytande partens behov av att vidta skadereducerande åtgärder samt (3) den reklamationsskyldiga partens behov av att vidta skadeutredning innan anspråk framställdes. Skiljenämnden ansåg att det är osäkert vad rättsföljden är av försummad reklamation när den inte framgår av uttrycklig lag. Skiljenämnden höll isär frågan om försummad reklamation från frågan om passiviteten kunde uppfattas som en eftergift (dvs. att den part som utsatts för avtalsbrottet avstått från att göra gällande skadestånd) samt från frågan om den passiva parten agerat illojalt och därigenom ådragit sig ansvar. Se en kommentar till skiljedomen, C Ramberg, JT 2010-11 s. 918.