11.5 Skadestånd
11.5.1 Rätt till skadestånd
Den part som drabbas av avtalsbrott som inte är ursäktligt enligt § 10.2 har rätt till skadestånd. Skadestånd kan kombineras med övriga påföljder.
11.5.2 Skadeståndets storlek
(1) Skadeståndsersättningen ska försätta den part som drabbats av avtalsbrott i samma ekonomiska position som om prestation skett i enlighet med avtalet.
(2) Skadeståndet omfattar ersättning för skada som orsakats av avtalsbrottet och för framtida skada som sannolikt kommer att inträffa på grund av avtalsbrottet. Skada innefattar kostnader och utebliven vinst.
(3) Skadeståndet innefattar endast sådan skada som kan fastställas med skälig säkerhet.
(4) Skadestånd för förlorad möjlighet till vinst ska fastställas i proportion till sannolikheten för att vinsten skulle ha realiserats.
(5) Skadan får uppskattas till skäligt belopp när skadeståndet inte kan fastställas med tillräcklig säkerhet på grund av att full bevisning om skadan inte alls eller endast med svårighet kan föras. Så får också ske om bevisningen medför kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till skadans storlek och skadeståndet avser ett mindre belopp (se rättegångsbalk 35:5).
UNDER UTARBETANDE
Läs tills vidare J Ramberg & C Ramberg, Allmän avtaslrätt, 2010, kap. 15.9.
I skiljedomen Jan Gren m.fl. ./. Profil Restauranger et vv 2009-11-24 (se www.skiljedomsforeningen.se) som rörde avvikelser från garantier i ett avtal om företagsöverlåtelse beräknades skadeståndet endast med hänsynstagande till de negativa garantiavvikelserna och de positiva garantiavvikelserna avräknades inte från skadeståndet.
11.5.3 Förutsebarhet och adekvans
Den avtalsbrytande parten är skadeståndsskyldig för skada som vid tiden för avtalets ingående var förutsebar som en sannolik följd av avtalsbrottet.
UNDER UTARBETANDE
Läs tills vidare J Ramberg & C Ramberg, Allmän avtaslrätt, 2010, kap. 15.9.
11.5.4 Täckningstransaktion och värdeskillnad
(1) När avtalet hävts och den hävande parten har gjort en täckningstransaktion inom skälig tid och med skälig omsorg, har den hävande parten rätt till ersättning för prisskillnaden mellan det avtalade priset och priset för täckningstransaktionen.
(2) När den hävande parten inte har gjort en täckningstransaktion och det finns ett marknadspris för den avtalsbrytande partens prestation, har den hävande parten rätt till ersättning för prisskillnaden mellan det avtalade priset och marknadspriset vid tiden för hävningsförklaringen.
(3) Ersättning för täckningstransaktion eller värdeskillnad utesluter inte att den avtalsbrytande parten är ersättningsskyldig även för annan skada.
UNDER UTARBETANDE
Läs tills vidare J Ramberg & C Ramberg, Allmän avtaslrätt, 2010, kap. 15.9.
11.5.5 Skada delvis orsakad av den drabbade parten
Den avtalsbrytande parten är inte skyldig att utge ersättning i den utsträckning som motparten bidragit till avtalsbrottet eller dess skadeverkningar.
UNDER UTARBETANDE
Läs tills vidare J Ramberg & C Ramberg, Allmän avtaslrätt, 2010, kap. 15.9.
11.5.6 Skyldigheten att begränsa skadan
Den avtalsbrytande parten är inte ersättningsskyldig för sådan skada som hade kunnat undvikas om den drabbade parten vidtagit skäliga åtgärder för att begränsa skadeverkningarna av avtalsbrottet. Den drabbade parten har rätt till ersättning för skäliga utgifter för att försöka minska skadan till följd av avtalsbrottet.
UNDER UTARBETANDE
Lagar: köplagen § 70
Rättsfall: NJA 1978 s. 432 och NJA 1997 s. 127
Litteratur: J Hellner & R Hager & AH Persson, 2a häftet, 2006 kap. 29.7.7; J Herre, Ersättningar i köprätten, 1996, kap. 13; J Ramberg, Köplagen, 1995 s. 694 f; J Ramberg 6 C Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2010, kap 15.9;
Internationella instrument: UNIDROIT Principles 7.4.8; PECL9:505 ; DCFR
11.5.6. En part som lidit skada på grund av den andra partens avtalsbrott är skyldig att vidta rimliga åtgärder för att begränsa skadeverkningarna. Utgångspunkten är att den drabbade parten skall handla ekonomiskt förnuftigt på samma sätt som om han inte kunnat påräkna ersättning från motparten. Om den drabbade parten underlåter att begränsa motpartens förlust, begränsas den avtalsbrytande partens skadeståndsskyldighet. Denna princip har lagfästs för köpavtal i köplagen § 70 och utgör en allmän avtalsrättslig princip (PECL 9:505 och UNIDROIT Principles Art. 7.4.8). Regeln har nära samband med lojalitetsplikten, se Avtalslagen 2010 § 1.5.
Principen kommer ofta till uttryck i standardavtal.
I linje härmed gäller att skadeståndet kan sättas ner om en part varit medvållande till avtalsbrottet eller skadan.
EXEMPEL: I NJA 2006 s. 136 hade en revisor begått avtalsbrott genom att inte genomföra en tillräckligt omfattande granskning av bolagets räkenskaper. Skadeståndet till bolaget jämkades till två tredjedelar med hänsyn till att bolagets företrädare inte kontrollerat uppgifterna.
11.5.7 Vitesklausuler
När avtalet föreskriver att en part ska utge ett på förhand bestämt belopp (vite) med anledning av avtalsbrott, ska det avtalade vitet utgå oavsett hur stor skada den drabbade parten haft. Ett avtalat vite kan jämkas enligt §§ 5.2 - 5.4 om det är oskäligt i förhållande till den faktiska skadan och med beaktande av andra omständigheter.
UNDER UTARBETANDE
Lagar: -
Rättsfall: Högsta domstorlens dom 2010-12-27 T 4728-08
Litteratur: L Olsen, Ersättningsklausuler, 1993; L Gorton & P Samuelsson, Kontraktuella viten i Festskrift till Ingemar Ståhl, 2005; J Hellner m.fl, Speciell avtalsrätt II. Kontraktsrätt, 2a häftet, 2006, s 158; J Ramberg & J Herrre, Allmän köprätt, 2009, s 216 ff; A Adlercreutz, Avtalsrätt 1, SENASTE UPPLAGAN ca s 304; J Ramberg & C Ramberg, Allmän avtaslrätt, 2010, kap. 15.9; Jessica van der Sluijs, JT 2011-2012. s. 160.
Internationella instrument: -
Skiljedomar: Johan af Klint ./. Erik Hediund m.fl. 2004-12-27 klandrad Svea hovrätt T 2309-05 2005-0620 (se även www.skiljedomsforeningen.se)
Högsta domstolens dom 2010-12-27 T 4728-08: Avtalet om vite som underentreprenören skrev under då nyckeln kvitterades ut innebär en begränsning till 15.000 kronor av skadeståndsskyldigheten för att nyckeln inte återlämnades. HD uttalar: "Eftersom en vitesklausul kan fylla olika funktioner och förhållandena varierar, kan det inte generellt anges huruvida en vitesklausul in dubio utgör en exklusiv reglering av ersättningen vid ett kontraktsbrott. I stället får klausulen i allmänhet tolkas utan tillämpning av en sådan regel." Det innebär att vitesklausuler ska tolkas enligt reglerna i Avtalslagen 2010 kap 7. I rättsfallet ansågs klausulen om vite utgöra ett tak. Detta kommer sannolikt att få stort praktiskt genomslag även om Högsta domstolen uttalat att prejudikatvärdet är lågt. Vem skulle våga processa och göra gällande att just deras klausul endast är ett golv? Motivljan at processa kan antas vara särskilt stor eftersom Högsta domstolen inte förklarade vilka omständigheter det var i det enskilda fallet som medförde att vitesklauslen skulle betraktas som ett tak. Ett justiteråd var skiljaktigt och ansåg att avtalet inte innebar en begränsning av den avtalsbrytande partens skadeståndsskyldighet. Domen kommenteras av Jessica van der Sluijs, JT 2011-2012. s. 160.
I skiljedomen Johan af Klint ./. Erik Hedlund m.fl. 2004-12-27 ansågs sex aktieägaravtalsparters brott mot en konkurrensklausul utgöra ett avtalsbrott (och inte sex). Därför utgick endast ett avtalat vite. Vitet tillföll målbolaget som var föremål för aktieägaravtalet. Den aktieägaravtalspart som drabbats av avtalsbrottet hade rätt att få skadestånd trots att den enda ersättningsbestämmelsen i aktieägaravtalet avsåg vite till målbolaget. Skiljedomen klandrad Svea hovrätt T 2309-05 2005-0620, se även www.skiljedomsforeningen.se.
Skadestånds- och vitesklausuler med repressaliesyfte godtas inte (prop 1975/76 . 118 f). Ofta hör man att syftet med vitesklausuler är att "straffa" den avtalsbrytande parten eller att ha en "piska" i avtalet. Det är emellertid inte tillåtet att genom en vitesklausul medvetet överkompensera den part som drabbas av avtalsbrottet. En förklaring till denna felsyn på vitesklausulens syfte, kan vara en parallell till sådana viten som utgår till staten i syfte att förmå en part att lyda ett domstolsbeslut. Det är viktigt att inte översätta vitesklausul till "penalty clause", vilket man ser ibland. Det heter "liquidated damages".
11.5.8 Meddelande om skadestånd
En avtalspart som vill begära skadestånd ska meddela den andra parten att han vill göra gällande påföljder på grund av avtalsbrott inom skälig tid efter det att han insåg att motparten gjort sig skyldig till skadeståndsgrundande avtalsbrott. Om sådant meddelande ges för sent, ska den avtalsbrytande partens ersättningsskyldighet minskas med den skada som den avtalsbrytande parten kunde ha undvikit om meddelande lämnats i rätt tid.
UNDER UTARBETANDE
Det råder stor osäkerhet om vad som gäller om reklamationsskyldighet när det saknas uttryckligt lagstöd. Det är inte säkert att denna bestämmelse motsvarar hur Högsta domstolen skulle döma, men min prognos är att Högsta domstolen inte skulle se strängare på reklamationsskyldigheten än vad som följer av denna bestämmelse.
Strukturen i Avtalslagen 2010 är sådan att man först ska ställa sig frågan om den som drabbats av ett avtalsbrott genom eftergift har avstått från att göra påföljder gällande, dvs. genom att godkänna avtalsbrottet (se § 10.3). Därefter gäller enligt Avtalslagen 2010 olika reklamationsregler för olika påföljder (fullgörelse, hävning och skadestånd). För prisavdrag gäller ingen reklamationsskydlighet alls enligt Avtalslagen 2010, för prisavdragspåföljden gäller alltså vanliga preskriptionsregler.
Läs tills vidare J Ramberg & C Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2010, kap. 15.9.
UNDER UTARBETANDE
Lagar (det finns många lagrum om skadestånd på grund av avtalsbrott och följande föreckning är inte fullständig): köplagen §§ 22, 27, 28, 30, 40, 41, 51, 67; konsumentköplagen §§ 10, 14, 22, 22a, 30, 31, 39, 41, 42; jordabalken 4:12-19, 7:18-20 CISG Art. 45(1)(b), Art. 61(1)(b), Art. 61(2), Art. 74; kommissionslagen § 43; lagen om handelsagentur § 34;
Rättsfall: NJA 1991 s. 217, NJA 1992 s. 243, NJA 2002 s. 477 (ej fullständig förteckning)
Litteratur: B Bengtsson, Allmänna principer om kontraktsansvar? 2007 s 25; J Gustafsson, Om culparegeln - särskilt inom kontraktsförhållanden, JT 2008-09 s. 17; J Hellner & R Hager & AH Persson, Speciell avtalsrätt, 2:a häftet, 2006, kap. 29.1.3
Internationella instrument: UNIDROIT Principles of International Commercial Contracts Art. 7.4.2, PECL 9:501 och 9:502, DCFR
För att uppnå det positiva kontraktsintresset kan det vara nödvändigt att tillerkänna den part som drabbats av ett avtalsbrott ekonomisk kompensation i form av skadestånd. Ofta kombineras skadestånd med andra påföljder; en part som drabbas av ett avtalsbrott kan begära prisavdrag och skadestånd, eller häva och kräva skadestånd, eller kräva avhjälpande och skadestånd (se CISG Art 45.(2) och Art. 61(2)).
EXEMPEL: Om en entreprenör byggt en vägg på fel ställe, kan han tvingas att avhjälpa felet, dvs. riva den felaktiga väggen och uppföra en ny vägg på det avtalade stället. Han kan dessutom bli skadeståndsskyldig om felet inneburit att beställaren inte kunnat flytta in i byggnaden som planerat. Om parterna inte i avtalet reglerat i vilken utsträckning entreprenören är skyldig att avhjälpa respektive utge skadeståndsersättning, ska beställaren enligt principen om det positiva kontraktsintresset inte lida någon ekonomisk skada på grund av entreprenörens avtalsbrott.
EXEMPEL: Om en konsult lämnat ett vårdslöst råd (avtalsbrott), har uppdragsgivaren rätt till prisavdrag (se § 11.4). Om rådet har orsakat uppdragsgivaren skada, har uppdragsgivaren dessutom rätt till skadestånd enligt denna bestämmelse.
- Förutsättningar för skadestånd
En avtalspart kan göra sig skyldig till avtalsbrott trots att han inte varit försumlig. Frågan är om det krävs försumlighet för att skadeståndspåföljden ska kunna göras gällande. Det har historiskt sett varit svårt att acceptera skadeståndsansvar utan att det samtidigt föreligger culpa. Man har sagt att det endast är sådana som inte uppför sig som en skötsam person (bonus pater familias) som bär skadeståndsansvar. En annan argumentationslinje har gått ut på att skadeståndsansvar för annat än vårdslöshet skulle innebära ett oacceptabelt ansvar för otur (liability for chance).
Principen om att löften ska hållas och om det positiva kontraktsintresset talar för att så snart det föreligger avtalsbrott så ska full ekonomisk kompensation utgå - även om avtalsbrottet inte har orsakats av vårdslöshet. Principen om det positiva kontraktsintresset finns inte lagfäst i Sverige, se PECL 9:502 och UNIDROIT Principles Art 7.4.2. Den är en logisk följd av principen om att löften skall hållas; man skall kunna lita på löften och om någon bryter ett löfte - begår avtalsbrott - ska de ekonomiska förväntningar som löftet gett upphov till tillgodoses.
I Sverige och andra länder är debatten om kontraktuellt skadeståndsansvar svårtillgänglig. Mycket förenklat kan man säga att den tyska rättsfamiljen traditionellt har haft vårdslöshet (culpa) som en förutsättning för kontraktuellt skadeståndsansvar under det att angloamerikansk rätt har medgivit fullt skadestånd oavsett culpa. Vad som gäller om detta i svensk rätt för de fall där uttrycklig lag saknas är osäkert (J Hellner, 2a häftet, 1996 s 196 uttalar att några konsekventa principer knappast kan påvisas). Enligt min bedömning är den allmänna principen att skadestånd kan utgå även om den avtalsbrytande parten inte kan visas ha varit culpös när någon förpliktat sig att åstadkomma ett preciserat resultat. Se även PECL 9:501 och UNIDROIT Principles Art. 7.4.2. NJA 1991 s. 217, NJA 2002 s. 477.
Enligt min bedömning kan en avtalsbrytande part undgå skadeståndsansvar med hänvisning till det s.k. kontrollansvaret (se § 10.2).
I köplagen § 67 st. 2 finns en regel som inskränker skadeståndsskyldigheten för indirekt förlust. Denna bestämmelse ger inte uttryck för en allmän avtalsrättslig princip (J Hellner & R Hager & AH Persson, 2a häftet, 2006, s. 221).
När avtalet endast innebär att en part ska göra så gott han kan (best effort) är culpa en förutsättning för att avtalsbrott ska vara för handen. I sådana fall ställs inte frågan om culpa är ett rekvisit för skadestånd på sin spets eftersom culpa krävs redan för att avtalsbrott ska föreligga.
EXEMPEL: En veterinär åtar sig att operera en katt. Operationen misslyckas trots att veterinären gör så gott han kan och agerar i enlighet med alla föreskrifter. Veterinären har inte begått ett avtalsbrott eftersom han endast åtagit sig att iaktta tillbörlig omsorg och inga påföljder aktualiseras (alltså föreligger inte heller något skadeståndsansvar).
NJA 1987 s. 710, är ett exempel på att försumlighet är ett rekvisit för att avtalsbrott ska föreligga och därför också (indirekt) är ett rekvisit för skadeståndsskyldighet.
Frågan om det krävs culpa för skadeståndsskyldighet ställs inte heller på sin spets när det är fråga om brott mot en garanti. Att åta sig garantiansvar innebär just att man åtar sig strikt skadeståndsansvar (alltså skadestånd utgår oberoene av culpa). För att bedöma om det är fråga om en garanti hänvisas till § 7 (särskilt § 7.3) om fastställande av avtals innehåll.