11. Påföljder vid avtalsbrott
11.1 Innehållande
(1) När avtalsprestationerna ska utväxlas samtidigt, kan endera parten innehålla sin prestation intill dess motparten presterar. Om avtalsprestationerna inte ska utväxlas samtidigt, kan den part som ska prestera senare hålla inne sin prestation intill dess motparten har presterat. En part kan innehålla sin prestation som säkerhet för sina anspråk om motparten gjort sig skyldig till avtalsbrott.
(2) Om en part har skälig anledning att befara att motparten kommer att göra sig skyldig till avtalsbrott, kan han innehålla sin prestation intill dess att motparten ställer säkerhet för sin prestation. Part som avser att hålla inne sin prestation på grund av befarat avtalsbrott, ska meddela motparten detta utan oskäligt dröjsmål. Den innehållande parten ska ersätta motparten för den skada som hade kunnat undvikas om sådant meddelande lämnats i rätt tid.
(3) Innehållande enligt denna bestämmelse ska stå i rimlig proportion till motpartens avtalsbrott.
11.2 Rätt att kräva avtalsenlig prestation (fullgörelse)
(1) En part som drabbats av avtalsbrott kan kräva att den avtalsbrytande parten presterar i enlighet med avtalet om det inte skulle vara oskäligt betungande för den avtalsbrytande parten att prestera enligt avtalet.
(2) Rätten att kräva avtalsenlig prestation går förlorad om den part som drabbats av ett avtalsbrott inte utan oskäligt uppehåll från det att han fick kännedom om avtalsbrottet meddelar den avtalsbrytande parten att han kräver avtalsenlig prestation.
(3) Även om den drabbade parten inte har rätt att kräva avtalsenlig prestation, kvarstår rätten till övriga påföljder enligt detta kapitel.
UNDER UTARBETANDE
Läs tills vidare J Ramberg & C Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2010, kap.15.5 och 15.6.
Läs även J Herrre, Något om reklamationsplikt vid köp av varor och tjänster, i festskrift till G Lennander, 2010, s 119 f; J Kleineman, Reklamationsplikt vid rådgivaransvar, i festskrift till T Håstad, 2010 , s 333; C Ramberg, Reklamation mot advokater och revisorer, SvJT 2010 s 142 ff.
I NJA 2003 s 630 uttalar Högsta domstolen i ett mål rörande entreprenad B2B med hänvinsing till köplagen § 23 st 3 att "en part som vill kräva naturaprestation (är) skyldig att göra det inom rimlig tid."
11.3 Hävning
11.3.1 Förutsättningar för hävning
(1) En part kan häva ett avtal om motparten gjort sig skyldig till väsentligt avtalsbrott.
(2) Vid väsentlighetsbedömningen ska samtliga omständigheter beaktas, däribland om
(a) avtalsbrottet leder till att den drabbade parten går miste om det som han huvudsakligen hade rätt att förvänta sig enligt avtalet,
(b) om avtalsbrottets väsentlighet var synbar för den avtalsbrytande parten vid avtalets ingående eller vid avtalsbrottet,
(c) det av avtalet framgår att avtalsbrott av den aktuella typen är allvarligt,
(d) avtalsbrottet är avsiktligt eller vårdslöst,
(e) avtalsbrottet rubbar förtroendet mellan parterna,
(f) avtalsbrottet ger anledning att befara att avtalsbrott kommer att ske med avseende på framtida prestationer,
(g) den drabbade partens intressen kan tillgodoses genom andra påföljder än hävning, och om
(h) den avtalsbrytande parten drabbas oproportionerligt hårt av hävning.
UNDER UTARBETANDE
Lagrum: Köplagen §§ 25, 39, 54 och 55, CISG Art. 25, 49, 51, 64, 70, 72 och 73, Jordabalken 4:12, 8:23-24, 12:42-44, bostadsrättslagen 7:18-25, konsumenttjänstlagen §§ 21, 29 och 46 samt sjölagen 13:11,13:14 och 14:29
Rättsfall: NJA 1979 s. 94, NJA 1988 s. 583, NJA 1989 s. 74, NJA 1990 s. 405, NJA 1991 s. 343, NJA 1991 s. 574, NJA 1991 s. 682, NJA 1994 s. 746, NJA 2001 s. 241.
Litteratur: B Bengtsson, Hävningsrätt och uppsägningsrätt vid kontraktsbrott, 1967; J Hellner 2:a häftet.; J Munukka, Rättsmissbruk, Stockholm Centre for Commercial Law. Årsbok 1, Iustus Förlag, Uppsala 2008, s. 135-164; J Ramberg, Köplagen, 1995 s. 324 ff., 424 ff. och 536 ff; J Ramberg & C Ramberg, Allmän avtalsrätt, kap 15.8.
Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art. 7.3.1; PECL 8:103; DCFR
11.3.1(1)
11.3.1(2) Hävning är en mycket ingripande påföljd. Därför finns ett särskilt rekvisit för att hävningspåföljden skall kunna göras gällande; avtalsbrottet måste vara väsentligt. Utanför de specifikt lagreglerade väsentlighetsrekvisiten är en rad faktorer relevanta för att avgöra om väsentlighet föreligger:
1. Att den drabbade parten kan tillgodoses genom andra påföljder talar för att avtalsbrottet inte är väsentligt.
2. Om det är fråga om brott mot en central förpliktelse, ligger det närmare till hands att avtalsbrottet är väsentligt än om det är fråga om brott mot en biförpliktelse.
3. Att den drabbade parten framhållit vikten av en viss sak, kan tala för att väsentlighet är för handen.
4. Att avtalsbrottet skett med avsikt att skada (dolus) kan påverka väsentlighetsbedömningen (jfr avtalslagens regel om svek) (orsaken till avtalsbrottet saknar dock betydelse enligt köplagen).
5. Även vårdslöshet (culpa) kan eventuellt påverka väsentlighetsbedömningen
6. Att det är fråga om upprepade avtalsbrott påverkar väsentlighetsbedömningen.
7. Att avtalsbrottet är sådant att det undergräver den drabbade partens förtroende för motparten gör att väsentlighet kan föreligga.
8. Att den avtalsbrytande parten drabbas orimligt hårt av hävningen kan bidra till att väsentlighet inte är för handen.
9. Ju viktigare det är för den drabbade parten att kunna frigöra sig från avtalet, desto större är sannolikheten att det föreligger väsentlighet, särskilt med beaktande av om detta varit synbart för den avtalsbrytande parten.
I kommentaren till PECL finns en rad illustrationer av väsentlighetsbedömningen som återspeglar svensk rätt:
EXEMPEL: En byggnadsentreprenör åtar sig att bygga fem garage och att asfaltsbelägga vägen till dem samt att vara färdig den 1 oktober då beställaren skall ta sin lagerlokal i bruk. Den 1 oktober är garagen färdiga men vägen dit är inte belagd med asfalt, vilket omöjliggör för beställaren att använda garagen. Avtalsbrottet är väsentligt och beställaren kan häva avtalet avseende asfaltsbeläggningen.
EXEMPEL: Förhållandena är som i föregående exempel med det undantaget att vägen är sådan att beställaren i och för sig kan köra sina lastbilar på den även om den inte är asfalterad. Byggnadsentreprenören asfalterar vägen strax efter den 1 oktober. Avtalsbrottet är inte väsentligt.
EXEMPEL: A åtar sig att leverera ett kylsystem i Bs vinkällare som skall säkerställa att Bs fina viner inte påverkas negativt av värmefluktuationer. På grund av en felaktighet fungerar inte kontrollsystemet, vilket får till följd att Bs fina viner blir förstörda. Avtalsbrottet är väsentligt eftersom A var medveten om konsekvenserna av det felaktiga kylsystemet.
EXEMPEL: A har åtagit sig att installera centralvärme i Bs hus med ett kontrollsystem som ger en konstant temperatur om 20 grader. A känner inte till att det i ett av rummen i huset förvaras ovanliga växter som är extremt känsliga för temperaturväxlingar och som det tagit många år att odla fram. På grund av ett fel i ett av uppvärmningsrören faller temperaturen med två grader och alla växterna dör. Avtalsbrottet är inte väsentligt eftersom A inte rimligen kunnat inse att en mindre temperaturskillnad i en privatbostad skulle få så allvarliga konsekvenser. (Observera att kravet på insikt inte anges i köplagen § 26, men denna bestämmelse ger antagligen inte uttryck för en allmän princip, jfr köplagen § 25 och konsumenttjänstlagen § 21 st 2.)
EXEMPEL: A är distributör av Bs produkter och har ensamrätt. A har åtagit sig gentemot B att inte sälja produkter som konkurrerar med Bs produkter men sluter trots detta ett avtal med C om att sälja konkurrerande produkter. Även om As ansträngningar att sälja Cs produkter helt misslyckas och inte alls påverkar försäljningen av Bs produkter, är As avtalsbrott väsentligt eftersom det undergräver Bs förtroende för A och eftersom A begått avtalsbrottet dolöst. (Observera att vissa konkurrensklausuler kan vara ogiltiga enligt konkurrenslagen.)
EXEMPEL: Ps agent A, som har rätt att av P få sina kostnader ersatta, inkommer med en falsk kostnadsräkning. Även om det belopp som A krävt ersättning för är obetydligt, är As avtalsbrott väsentligt eftersom det undergräver Ps förtroende för A och eftersom A har begått ett medvetet avtalsbrott (dolus).
Det kan vara lockande att häva ett avtal som visar sig vara en dålig affär. Då är det inte avtalsbrottet som är den egentliga orsaken till hävning; motpartens avtalsbrott blir istället en förevändning för att komma ifrån avtalsbundenheten. I engelsk rättspraxis finns fall då en dags dröjsmål med betalningen givit motparten rätt att häva. Hävningen medförde att den hävande parten gjorde en stor vinst genom att komma ifrån ett avtal där han gjort en felspekulation. Detta har givit upphov till speciella klausuler i (s.k. anti-technicality clauses), enligt vilka den försumliga betalaren medges viss möjlighet till rättelse. I senare engelsk rättspraxis har man varit strängare innan hävning medgivits.
11.3.2 Delvis hävning
Ett avtal kan hävas delvis när avtalsprestationerna ska presteras i delar och det är möjligt att bedöma värdet av motprestationen av varje del. Väsentlighetsbedömningen ska då ske med avseende på den del av avtalet som är föremål för hävning.
11.3.3 Befarat avtalsbrott
Står det klart att det kommer att inträffa ett avtalsbrott som ger en part rätt att häva, får han häva redan före tiden för prestation. Hävningen är dock utan verkan om den avtalsbrytande parten genast ställer godtagbar säkerhet för sin prestation.
UNDER UTARBETANDE
Lagar: köplagen §§ 44 st 2, 56 st. 2, 61, 62, CISG Art. 72
Rättsfall: NJA 1963 s 136
Litteratur: J Hellner & R Hager & AH Persson, 2a häftet kap 18.4.3 och 19.3.1; SO Johansson, Stoppningsrätt, 2001; M Möller, Konkurs och kontrakt 1998; J Ramberg & C Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2010, kap 15.8.
Internationella instrument: UNIDROIT Principles7.3.3; PECL 9:304; DCFR
Normalt förutsätter hävning ett fullbordat avtalsbrott men i vissa undantagsfall kan man ha rätt att häva redan när man kan befara att motparten kommer att begå ett väsentligt avtalsbrott (anteciperat avtalsbrott). Anledningen är att en part inte skall behöva vara bunden till ett avtal när han är säker på att motparten kommer att begå ett avtalsbrott. Rätten att häva vid anteciperat avtalsbrott är troligen en allmän avtalsrättslig princip även om J Hellner påpekar att rättsläget utanför lagreglerat område är ovisst (J Hellner & R Hager & AH Persson, 2a häftet kap 19.3.1).
EXEMPEL: I NJA 1963 s. 136 hade en köpare åtagit sig att betala mot dokument men förklarade att han inte hade för avsikt att betala innan han fått möjlighet att undersöka varan (vilket han alltså inte hade rätt till enligt avtalet). Säljaren ansågs då ha rätt att häva avtalet trots att betalningsdröjsmål ännu inte faktiskt var för handen. Det var tillräckligt att köparen förklarade att han ämnade begå ett avtalsbrott.
Ett grundläggande problem vid anteciperat avtalsbrott är hur sannolikt det skall vara att avtalsbrott kommer att inträffa. Man laborerar med olika grader av sannolikhet; "om det inte saknas anledning anta" köplagen § 56 st. 2, "ger anledning anta" köplagen § 44 st. 2, "finns starka skäl att anta" köplagen § 61, "det står klart" köplagen § 62. Om det senare visar sig att avtalsbrott faktiskt inte inträffar (den som man trodde skulle begå ett avtalsbrott klarar alltså av att prestera) så har den som hävt oriktigt begått ett avtalsbrott, försåvitt han inte kan visa att han med tillräckligt hög grad av sannolikhet haft rätt att utgå ifrån att avtalsbrott senare skulle inträffa. Utanför lagreglerat område är det ovisst vilken grad av sannolikhet som krävs. I PECL 9:304, UNIDROIT Principles Art. 7.3.3 och CISG Art. 72 används kravet "it is clear" vilket på svenska närmast kan översättas med "det står klart". Vid bedömningen bör man fråga sig om det är rimligt att hålla fast parten vid avtalet när det finns risk att motparten inte kommer att fullfölja sitt åtagande. Se om de olika sannolikhetsnivåerna, SO Johansson, Stoppningsrätt, 2001, kap. 8.4.
Hävningsrätten bortfaller normalt om motparten ställer säkerhet för sin prestation.
11.3.4 Hävningsmeddelande
(1) Den drabbade parten förlorar rätten att häva om han inte ger hävningsmeddelande till den avtalsbrytande parten inom skälig tid från det att han fick kännedom om avtalsbrottet.
(2) En part som i samband med ett meddelande om tilläggstid enligt § 10.4 förklarat att avtalet ska vara automatiskt hävt om avtalsenlig prestation inte skett inom tilläggstiden, behöver inte lämna hävningsmeddelande enligt föregående stycke.
UNDER UTARBETANDE
Lagrum: kommissionslagen § 47, köplagen §§ 29, 39, CISG Arts. 29, 49;
Rättsfall: NJA 1953 s. 602; NJA 1992 s. 728; NJA 2006 s 120
Litteratur: R Hagelberg, Återkallelse av hävningsförklaring, JT 2006/07 s. 409; V Hagström, Obligasjonsrett, 2003, s. 445 ff; : J Herre, Svensk rättspraxis: Förmögenhetsrätt, SvJT 2005 s. 720; C Hultmark, Reklamation vid kontraktsbrott, 1996 kap. 7; J Munukka, Rättsmissbruk, En rättsfigur under framväxt, Stockholm Centre for Commercial Law. Årsbok 1, 2008, s. 135 på s. 150 f; J Herrre, Något om reklamationsplikt vid köp av varor och tjänster, i festskrift till G Lennander, 2010, s 119 f; J Kleineman, Reklamationsplikt vid rådgivaransvar, i festskrift till T Håstad, 2010 , s 333; C Ramberg, Reklamation mot advokater och revisorer, SvJT 2010 s 142 ff
Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art. 7.3.2; PECL 9:303;
11.3.4(1). Ett rekvisit för att hävning skall kunna göras gällande är att den drabbade parten framställer en hävningsförklaring. Det bästa är om hävningsförklaringen är klar och tydlig. Ibland är den emellertid underförstådd eller följer av parternas sätt att agera (konkludent handlande). Det kan framgå av uttrycklig lag att hävningsförklaring inte är nödvändig, t.ex. enligt kommissionslagen § 47 vid motpartens konkurs. I avsaknad av sådant lagstöd gäller ett krav på hävningsförklaring, se köplagen § 39, CISG Art. 49, PECL 9:303 och UNIDROIT Principles Art. 7.3.2.[1]
Det krävs vidare att man inte väntar onödigt länge med att framställa hävningsförklaringen. Anledningen är att den drabbade parten annars kan spekulera i prisförändringar utan egen risk. Ytterligare en anledning är att den avtalsbrytande parten effektivare kan vidta skadeförebyggande åtgärder om han snabbt får besked om att hävning görs gällande. Konsekvensen av att man väntar för länge med hävningsförklaringen är att man förlorar möjligheten att häva (men behåller rätten att göra gällande andra påföljder, se köplagen § 29 och CISG Art. 29).[2]
EXEMPEL: Fraktpriser varierar kraftigt. I ett avtal om transporttjänst under en bestämd tidsperiod har transportören gjort sig skyldig till väsentligt avtalsbrott. Beställaren kan då avvakta med att häva och på så sätt spekulera i prisförändringar utan att ta någon egen risk: Om fraktpriserna stiger kan han välja att inte häva och om det visar sig att fraktpriserna sjunker kan han häva. För att inte transportören skall utsättas för sådan spekulation - där han är en given förlorare - krävs att beställaren framställer sitt hävningsanspråk i nära anslutning till att han får kännedom om avtalsbrottet.
Man måste skilja mellan olika typer av avtalsbrott. Om det handlar om en felaktig prestation löper fristen för att göra hävningen gällande från den tidpunkt då den felaktiga prestationen kan konstateras. Om det rör sig om ett fortgående (perdurerande) avtalsbrott - t.ex. dröjsmål med att leverera en vara - löper inte hävningsfristen förrän prestation har skett (se köplagen § 29, CISG Art. 49.2(a) och PECL 9:303(3).
Hävningsförklaringen sker ofta skriftligt. Hävningsmeddelandet går på mottagarens risk enligt § 1.7. Man har alltså uppfyllt sin reklamationsskyldighet i och med att hävningsförklaringen sänts iväg.[3]
[1] J Herre, Svensk rättspraxis: Förmögenhetsrätt, SvJT 2005 s. 720; V Hagström, Obligasjonsrett, 2003, s. 445 ff. NJA 1992 s. 728 där hävningsförklaring inte krävdes eftersom det stod klart att avtalet inte skulle komma att fullgöras.
11.3.5 Rättsföljderna av hävning
(1) Hävning innebär att båda parter befrias från sina framtida förpliktelser och fråntas rätten till framtida prestation från motparten.
(2) Vid hävning kan endera parten kräva att det han har presterat ska återbäras till honom, under förutsättning att han återbär den prestation han fått från motparten. Om en prestation inte kan återbäras eller om återbäring är orimligt betungande, ska skälig ersättning utgå för prestationens värde. Återbäringen innefattar avkastning på den tillgång som ska återbäras samt ersättning för den nytta som part haft av prestationen innan den återbärs och ersättning för kvalitetsförsämringar som skett under tiden mellan prestation och återlämnande. Om återbäringen avser penningprestation, ska avkastningsränta utgå från den dag betalningen mottogs.
(3) Hävning utesluter inte att part kan ha rätt till skadestånd på grund av avtalsbrott.
(4) Hävning medför inte att avtalets villkor om ansvarsbegränsningar, avtalstolkning, tvistlösning och tillämplig lag med mera upphör. Sådana villkor gäller alltså även om avtalet hävs.
UNDER UTARBETANDE
Lagar: kommissionslagen § 47, köplagen §§ 29, 39, CISG Arts. 29, 49; konsumenttjänstlagen § 29
Rättsfall: NJA 1963 s. 105; NJA 1973 s. 175; NJA 1978 s. 147NJA 1990 s. 745
Litteratur: B Bengtsson, Hävningsrätt och uppsägningsrätt vid kontraktsbrott, 1967; J Ramberg, Köplagen, 1995 s. 324 ff., 424 ff. och 536 ff; J Ramberg & C Ramberg, Alllmän avtalsrätt, 2010, kap 15.8
Internationella instrument: UNIDROIT Principles ; PECL ; DCFR
Hävning innebär att båda parters prestationsskyldighet upphör.Om fullgörande av prestationerna inte påbörjats händer alltså ingenting.
EXEMPEL: Vid ett köp åtar sig köparen att betala i förskott den 1 maj. Förskottsbetalningen uteblir (avtalsbrott). Säljaren häver därför avtalet, vilket innebär att säljarens skyldighet att leverera bortfaller och att köparen inte behöver betala köpeskillingen.
När en eller båda parter redan presterat medför hävningen att prestationerna skall gå tillbaka.
EXEMPEL: Köparen har betalat 1 000 kr för en vara som säljaren levererat. Det visar sig att det finns allvarliga fel i varan och köparen häver därför köpet. Det innebär att köparen skall lämna tillbaka den felaktiga varan till säljaren och att säljaren skall betala tillbaka 1 000 kr till köparen.
Vissa typer av prestationer går inte att lämna tillbaka, t.ex. när en målare målat fel vägg eller när en rådgivare lämnat ett felaktigt råd. För sådana situationer fungerar inte hävningspåföljden. Man säger då att hävning endast sker med verkan för framtiden, dvs. så att framtida ännu ej fullgjord prestationsskyldighet bortfaller.
EXEMPEL: En person har abonnerat på vissa nyhetstjänster för ett år. Nyhetsförmedlaren begår avtalsbrott bestående i att han inte täcker in det avtalade bevakningsområdet. Därför häver abonnenten avtalet. De redan förmedlade nyheterna kan inte "lämnas tillbaka" till nyhetsförmedlaren. Hävningen får verkan för framtiden på så sätt att nyhetsförmedlaren inte fortsättningsvis skall förmedla nyheter och att abonnenten inte behöver betala abonnemangsavgiften avseende resterande avtalstid. Härutöver kan abonnenten eventuellt kräva prisavdrag avseende den redan utförda undermåliga tjänsten (se ovan) samt skadestånd (se nedan).
I konsumenttjänstlagen § 29 finns en särreglering som innebär att hävning kan ske av redan utförd tjänst. Den bestämmelsen ger inte uttryck för en allmän avtalsrättslig princip.
11.3.6 Obefogad hävning
En obefogad hävning utgör avtalsbrott för vilket bestämmelserna om påföljder är tillämpliga. En obefogad hävning utgör inte automatiskt ett väsentligt avtalsbrott.
UNDER UTARBETANDE
Läs tills vidare J Ramberg & C Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2010, kap. 15.8 slutet. Se även Klara Håstad, i festskrift till Torgny Håstad 2010, s 269 ff.
11.4 Prisavdrag och värdeskillnad
(1) En part som mottar en avtalsstridig prestation utan att avtalet hävs kan ha rätt till avdrag på priset. Prisavdraget ska utgöra skillnaden i värde mellan avtalsenlig och avtalsstridig prestation vid tiden för prestationen.
(2) En part som fått prisavdrag kan inte samtidigt få skadestånd för täckningstransaktion eller värdeskillnad enligt § 11.5.4. Skadestånd kan dock utgå för andra skador.
UNDER UTARBETANDE
Lagar: köplagen § 37, Jordabalken 4:19 c, konsumenttjänstlagen § 22, CISG Art. 50
Rättsfall: NJA 1984 s. 3, NJA 1996 s. 584, NJA 2000 s 629, NJA 2003 s 99
Litteratur: J Hellner, 2 häftet 1996 s. 167; J Herre, i Minnesskrift till Rodhe, 1999 s. 147; J Herre, Svensk rättspraxis: Förmögenhetsrätt 1978-2004, SvJT 2005 s. 721 ff; J Herre,
Ersättningar i köprätten, 1996 kap. 3; J Ramberg, Köplagen, s 421 f; J Ramberg & C Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2010, kap.15.7; Skiljedom om jämkning av ansvarsbegränsning, reklamation, rådgivaransvar, skadeståndsberäkning och prisavdrag, JT 2010-11, s. 918;
Internationella instrument: PECL 9:401. UNIDROIT Principles innehåller ingen specialregel om prisavdrag
Skiljedomar: Profilgruppen ./. KPMG 2010-12-22 (se www.skiljedomsforeningen.se)
11.4. Prisavdrag (lat. actio quanti minoris) innebär för köpavtal att den köpare som fått en felaktig vara kompenseras genom att priset på varan sätts ner i proportion till förhållandet mellan värdet på den felaktiga varan jämfört med värdet på avtalsenlig vara (köplagen § 37, Jordabalken 4:19 c). Det är sannolikt så att prisavdraget är en allmän avtalsrättslig princip.
EXEMPEL: Om en vara köpts för 100 kr och det finns en liten defekt i varan, kanske prisavdraget bestäms till 15 kr. Men om varan är helt värdelös med felet så blir prisavdraget 100 kr. Prisavdraget kan inte bli större än 100 kr.
EXEMPEL: I NJA 2003 s. 99 nedsattes konkursförvaltares arvode med hänvisning till att han åsidosatt sin plikt att i en viss situation kommunicera med tillsynsmyndigheten.
EXEMPEL: I NJA 2000 s. 629 uttalade HD att det som regel föreligger skäl att sätta ner ersättningen till en mäklare om uppdragsgivaren felaktigt räknat med att mäklaren är registrerad (dvs. auktoriserad).
Vid jämförelsen utgår man inte från varan eller tjänstens verkliga värde utan från det avtalade värdet.
EXEMPEL: Om man har gjort en god affär, t.ex. köpt en vara för 100 kr som egentligen är värd 200 kr, och det visar sig att det finns en tioprocentig defekt i den så får man genom prisavdraget endast tio procent av 100 kr, dvs. 10 kr.
Prisavdrag kan kombineras med skadeståndspåföljden, se Avtalslagen 2010, kap 11.5. En annan utgång noteras i skiljedomen rofilgruppen ./. KPMG 2010-12-22 (se www.skiljedomsforeningen.se). Skiljeavgörandet i detta avseende kritiseras av C Ramberg i Skiljedom om jämkning av ansvarsbegränsning, reklamation, rådgivaransvar, skadeståndsberäkning och prisavdrag, JT 2010-11, s. 918.
Det bör observeras att prisavdrag kan göras gällande även om den part som drabbats av avtalsbrottet inte lidit någon skada.
EXEMPEL: Företaget A har under ett års tid abonnerat på nyhetsförmedlingstjänster från företaget B. När avtalet slöts kunde A välja den stora tjänsten omfattande bevakning av 100 tidskrifter för 10 000 kr per månad eller den lilla tjänsten omfattande 50 tidskrifter för 5 000 kr per månad. A valde den stora tjänsten. När året gått till ända visar det sig att B endast täckt 50 tidskrifter (avtalsbrott). A läste aldrig Bs rapporter särskilt noga och lade dem inte till grund för något beslut (ingen skada). Trots detta kan A kräva prisavdrag med 5 000 kr per månad.
Tidpunkten för prisjämförelsen är avtalets ingående eller avlämnande.Prisavdragets storlek påverkas alltså inte av ändringar i marknadspriset för avtalsobjektet efter avtalets ingående/avlämnandet.
Prisavdragets storlek har inget att göra med kostnaden för avhjälpande (även om det ibland finns ett visst samband mellan vad en felaktig vara är värd och avhjälpningskostnaden). Bestämmelsen i konsumenttjänstlagen § 22 utgör alltså inte en allmän princip. J Hellner, 2 häftet 1996 s. 167, kallar konsumenttjänstlagens bestämmelse för "säregen". Se även J Herre, i Minnesskrift till Rodhe, 1999 s. 147. NJA 1984 s. 3, NJA 1996 s. 584.
Prisavdrag fungerar inte när avtalsbrottet utgörs av dröjsmål. Då aktualiseras andra påföljder.
11.5 Skadestånd
11.5.1 Rätt till skadestånd
Den part som drabbas av avtalsbrott som inte är ursäktligt enligt § 10.2 har rätt till skadestånd. Skadestånd kan kombineras med övriga påföljder.
UNDER UTARBETANDE
Lagar (det finns många lagrum om skadestånd på grund av avtalsbrott och följande föreckning är inte fullständig): köplagen §§ 22, 27, 28, 30, 40, 41, 51, 67; konsumentköplagen §§ 10, 14, 22, 22a, 30, 31, 39, 41, 42; jordabalken 4:12-19, 7:18-20 CISG Art. 45(1)(b), Art. 61(1)(b), Art. 61(2), Art. 74; kommissionslagen § 43; lagen om handelsagentur § 34;
Rättsfall: NJA 1991 s. 217, NJA 1992 s. 243, NJA 2002 s. 477 (ej fullständig förteckning)
Litteratur: B Bengtsson, Allmänna principer om kontraktsansvar? 2007 s 25; J Gustafsson, Om culparegeln - särskilt inom kontraktsförhållanden, JT 2008-09 s. 17; J Hellner & R Hager & AH Persson, Speciell avtalsrätt, 2:a häftet, 2006, kap. 29.1.3
Internationella instrument: UNIDROIT Principles of International Commercial Contracts Art. 7.4.2, PECL 9:501 och 9:502, DCFR
För att uppnå det positiva kontraktsintresset kan det vara nödvändigt att tillerkänna den part som drabbats av ett avtalsbrott ekonomisk kompensation i form av skadestånd. Ofta kombineras skadestånd med andra påföljder; en part som drabbas av ett avtalsbrott kan begära prisavdrag och skadestånd, eller häva och kräva skadestånd, eller kräva avhjälpande och skadestånd (se CISG Art 45.(2) och Art. 61(2)).
EXEMPEL: Om en entreprenör byggt en vägg på fel ställe, kan han tvingas att avhjälpa felet, dvs. riva den felaktiga väggen och uppföra en ny vägg på det avtalade stället. Han kan dessutom bli skadeståndsskyldig om felet inneburit att beställaren inte kunnat flytta in i byggnaden som planerat. Om parterna inte i avtalet reglerat i vilken utsträckning entreprenören är skyldig att avhjälpa respektive utge skadeståndsersättning, ska beställaren enligt principen om det positiva kontraktsintresset inte lida någon ekonomisk skada på grund av entreprenörens avtalsbrott.
EXEMPEL: Om en konsult lämnat ett vårdslöst råd (avtalsbrott), har uppdragsgivaren rätt till prisavdrag (se § 11.4). Om rådet har orsakat uppdragsgivaren skada, har uppdragsgivaren dessutom rätt till skadestånd enligt denna bestämmelse.
- Förutsättningar för skadestånd
En avtalspart kan göra sig skyldig till avtalsbrott trots att han inte varit försumlig. Frågan är om det krävs försumlighet för att skadeståndspåföljden ska kunna göras gällande. Det har historiskt sett varit svårt att acceptera skadeståndsansvar utan att det samtidigt föreligger culpa. Man har sagt att det endast är sådana som inte uppför sig som en skötsam person (bonus pater familias) som bär skadeståndsansvar. En annan argumentationslinje har gått ut på att skadeståndsansvar för annat än vårdslöshet skulle innebära ett oacceptabelt ansvar för otur (liability for chance).
Principen om att löften ska hållas och om det positiva kontraktsintresset talar för att så snart det föreligger avtalsbrott så ska full ekonomisk kompensation utgå - även om avtalsbrottet inte har orsakats av vårdslöshet. Principen om det positiva kontraktsintresset finns inte lagfäst i Sverige, se PECL 9:502 och UNIDROIT Principles Art 7.4.2. Den är en logisk följd av principen om att löften skall hållas; man skall kunna lita på löften och om någon bryter ett löfte - begår avtalsbrott - ska de ekonomiska förväntningar som löftet gett upphov till tillgodoses.
I Sverige och andra länder är debatten om kontraktuellt skadeståndsansvar svårtillgänglig. Mycket förenklat kan man säga att den tyska rättsfamiljen traditionellt har haft vårdslöshet (culpa) som en förutsättning för kontraktuellt skadeståndsansvar under det att angloamerikansk rätt har medgivit fullt skadestånd oavsett culpa. Vad som gäller om detta i svensk rätt för de fall där uttrycklig lag saknas är osäkert (J Hellner, 2a häftet, 1996 s 196 uttalar att några konsekventa principer knappast kan påvisas). Enligt min bedömning är den allmänna principen att skadestånd kan utgå även om den avtalsbrytande parten inte kan visas ha varit culpös när någon förpliktat sig att åstadkomma ett preciserat resultat. Se även PECL 9:501 och UNIDROIT Principles Art. 7.4.2. NJA 1991 s. 217, NJA 2002 s. 477.
Enligt min bedömning kan en avtalsbrytande part undgå skadeståndsansvar med hänvisning till det s.k. kontrollansvaret (se § 10.2).
I köplagen § 67 st. 2 finns en regel som inskränker skadeståndsskyldigheten för indirekt förlust. Denna bestämmelse ger inte uttryck för en allmän avtalsrättslig princip (J Hellner & R Hager & AH Persson, 2a häftet, 2006, s. 221).
När avtalet endast innebär att en part ska göra så gott han kan (best effort) är culpa en förutsättning för att avtalsbrott ska vara för handen. I sådana fall ställs inte frågan om culpa är ett rekvisit för skadestånd på sin spets eftersom culpa krävs redan för att avtalsbrott ska föreligga.
EXEMPEL: En veterinär åtar sig att operera en katt. Operationen misslyckas trots att veterinären gör så gott han kan och agerar i enlighet med alla föreskrifter. Veterinären har inte begått ett avtalsbrott eftersom han endast åtagit sig att iaktta tillbörlig omsorg och inga påföljder aktualiseras (alltså föreligger inte heller något skadeståndsansvar).
NJA 1987 s. 710, är ett exempel på att försumlighet är ett rekvisit för att avtalsbrott ska föreligga och därför också (indirekt) är ett rekvisit för skadeståndsskyldighet.
Frågan om det krävs culpa för skadeståndsskyldighet ställs inte heller på sin spets när det är fråga om brott mot en garanti. Att åta sig garantiansvar innebär just att man åtar sig strikt skadeståndsansvar (alltså skadestånd utgår oberoene av culpa). För att bedöma om det är fråga om en garanti hänvisas till § 7 (särskilt § 7.3) om fastställande av avtals innehåll.
11.5.2 Skadeståndets storlek
(1) Skadeståndsersättningen ska försätta den part som drabbats av avtalsbrott i samma ekonomiska position som om prestation skett i enlighet med avtalet.
(2) Skadeståndet omfattar ersättning för skada som orsakats av avtalsbrottet och för framtida skada som sannolikt kommer att inträffa på grund av avtalsbrottet. Skada innefattar kostnader och utebliven vinst.
(3) Skadeståndet innefattar endast sådan skada som kan fastställas med skälig säkerhet.
(4) Skadestånd för förlorad möjlighet till vinst ska fastställas i proportion till sannolikheten för att vinsten skulle ha realiserats.
(5) Skadan får uppskattas till skäligt belopp när skadeståndet inte kan fastställas med tillräcklig säkerhet på grund av att full bevisning om skadan inte alls eller endast med svårighet kan föras. Så får också ske om bevisningen medför kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till skadans storlek och skadeståndet avser ett mindre belopp (se rättegångsbalk 35:5).
UNDER UTARBETANDE
Läs tills vidare J Ramberg & C Ramberg, Allmän avtaslrätt, 2010, kap. 15.9.
I skiljedomen Jan Gren m.fl. ./. Profil Restauranger et vv 2009-11-24 (se www.skiljedomsforeningen.se) som rörde avvikelser från garantier i ett avtal om företagsöverlåtelse beräknades skadeståndet endast med hänsynstagande till de negativa garantiavvikelserna och de positiva garantiavvikelserna avräknades inte från skadeståndet.
11.5.3 Förutsebarhet och adekvans
Den avtalsbrytande parten är skadeståndsskyldig för skada som vid tiden för avtalets ingående var förutsebar som en sannolik följd av avtalsbrottet.
UNDER UTARBETANDE
Läs tills vidare J Ramberg & C Ramberg, Allmän avtaslrätt, 2010, kap. 15.9.
11.5.4 Täckningstransaktion och värdeskillnad
(1) När avtalet hävts och den hävande parten har gjort en täckningstransaktion inom skälig tid och med skälig omsorg, har den hävande parten rätt till ersättning för prisskillnaden mellan det avtalade priset och priset för täckningstransaktionen.
(2) När den hävande parten inte har gjort en täckningstransaktion och det finns ett marknadspris för den avtalsbrytande partens prestation, har den hävande parten rätt till ersättning för prisskillnaden mellan det avtalade priset och marknadspriset vid tiden för hävningsförklaringen.
(3) Ersättning för täckningstransaktion eller värdeskillnad utesluter inte att den avtalsbrytande parten är ersättningsskyldig även för annan skada.
UNDER UTARBETANDE
Läs tills vidare J Ramberg & C Ramberg, Allmän avtaslrätt, 2010, kap. 15.9.
11.5.5 Skada delvis orsakad av den drabbade parten
Den avtalsbrytande parten är inte skyldig att utge ersättning i den utsträckning som motparten bidragit till avtalsbrottet eller dess skadeverkningar.
UNDER UTARBETANDE
Läs tills vidare J Ramberg & C Ramberg, Allmän avtaslrätt, 2010, kap. 15.9.
11.5.6 Skyldigheten att begränsa skadan
Den avtalsbrytande parten är inte ersättningsskyldig för sådan skada som hade kunnat undvikas om den drabbade parten vidtagit skäliga åtgärder för att begränsa skadeverkningarna av avtalsbrottet. Den drabbade parten har rätt till ersättning för skäliga utgifter för att försöka minska skadan till följd av avtalsbrottet.
UNDER UTARBETANDE
Lagar: köplagen § 70
Rättsfall: NJA 1978 s. 432 och NJA 1997 s. 127
Litteratur: J Hellner & R Hager & AH Persson, 2a häftet, 2006 kap. 29.7.7; J Herre, Ersättningar i köprätten, 1996, kap. 13; J Ramberg, Köplagen, 1995 s. 694 f; J Ramberg 6 C Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2010, kap 15.9;
Internationella instrument: UNIDROIT Principles 7.4.8; PECL9:505 ; DCFR
11.5.6. En part som lidit skada på grund av den andra partens avtalsbrott är skyldig att vidta rimliga åtgärder för att begränsa skadeverkningarna. Utgångspunkten är att den drabbade parten skall handla ekonomiskt förnuftigt på samma sätt som om han inte kunnat påräkna ersättning från motparten. Om den drabbade parten underlåter att begränsa motpartens förlust, begränsas den avtalsbrytande partens skadeståndsskyldighet. Denna princip har lagfästs för köpavtal i köplagen § 70 och utgör en allmän avtalsrättslig princip (PECL 9:505 och UNIDROIT Principles Art. 7.4.8). Regeln har nära samband med lojalitetsplikten, se Avtalslagen 2010 § 1.5.
Principen kommer ofta till uttryck i standardavtal.
I linje härmed gäller att skadeståndet kan sättas ner om en part varit medvållande till avtalsbrottet eller skadan.
EXEMPEL: I NJA 2006 s. 136 hade en revisor begått avtalsbrott genom att inte genomföra en tillräckligt omfattande granskning av bolagets räkenskaper. Skadeståndet till bolaget jämkades till två tredjedelar med hänsyn till att bolagets företrädare inte kontrollerat uppgifterna.
11.5.7 Vitesklausuler
När avtalet föreskriver att en part ska utge ett på förhand bestämt belopp (vite) med anledning av avtalsbrott, ska det avtalade vitet utgå oavsett hur stor skada den drabbade parten haft. Ett avtalat vite kan jämkas enligt §§ 5.2 - 5.4 om det är oskäligt i förhållande till den faktiska skadan och med beaktande av andra omständigheter.
UNDER UTARBETANDE
Lagar: -
Rättsfall: Högsta domstorlens dom 2010-12-27 T 4728-08
Litteratur: L Olsen, Ersättningsklausuler, 1993; L Gorton & P Samuelsson, Kontraktuella viten i Festskrift till Ingemar Ståhl, 2005; J Hellner m.fl, Speciell avtalsrätt II. Kontraktsrätt, 2a häftet, 2006, s 158; J Ramberg & J Herrre, Allmän köprätt, 2009, s 216 ff; A Adlercreutz, Avtalsrätt 1, SENASTE UPPLAGAN ca s 304; J Ramberg & C Ramberg, Allmän avtaslrätt, 2010, kap. 15.9; Jessica van der Sluijs, JT 2011-2012. s. 160.
Internationella instrument: -
Skiljedomar: Johan af Klint ./. Erik Hediund m.fl. 2004-12-27 klandrad Svea hovrätt T 2309-05 2005-0620 (se även www.skiljedomsforeningen.se)
Högsta domstolens dom 2010-12-27 T 4728-08: Avtalet om vite som underentreprenören skrev under då nyckeln kvitterades ut innebär en begränsning till 15.000 kronor av skadeståndsskyldigheten för att nyckeln inte återlämnades. HD uttalar: "Eftersom en vitesklausul kan fylla olika funktioner och förhållandena varierar, kan det inte generellt anges huruvida en vitesklausul in dubio utgör en exklusiv reglering av ersättningen vid ett kontraktsbrott. I stället får klausulen i allmänhet tolkas utan tillämpning av en sådan regel." Det innebär att vitesklausuler ska tolkas enligt reglerna i Avtalslagen 2010 kap 7. I rättsfallet ansågs klausulen om vite utgöra ett tak. Detta kommer sannolikt att få stort praktiskt genomslag även om Högsta domstolen uttalat att prejudikatvärdet är lågt. Vem skulle våga processa och göra gällande att just deras klausul endast är ett golv? Motivljan at processa kan antas vara särskilt stor eftersom Högsta domstolen inte förklarade vilka omständigheter det var i det enskilda fallet som medförde att vitesklauslen skulle betraktas som ett tak. Ett justiteråd var skiljaktigt och ansåg att avtalet inte innebar en begränsning av den avtalsbrytande partens skadeståndsskyldighet. Domen kommenteras av Jessica van der Sluijs, JT 2011-2012. s. 160.
I skiljedomen Johan af Klint ./. Erik Hedlund m.fl. 2004-12-27 ansågs sex aktieägaravtalsparters brott mot en konkurrensklausul utgöra ett avtalsbrott (och inte sex). Därför utgick endast ett avtalat vite. Vitet tillföll målbolaget som var föremål för aktieägaravtalet. Den aktieägaravtalspart som drabbats av avtalsbrottet hade rätt att få skadestånd trots att den enda ersättningsbestämmelsen i aktieägaravtalet avsåg vite till målbolaget. Skiljedomen klandrad Svea hovrätt T 2309-05 2005-0620, se även www.skiljedomsforeningen.se.
Skadestånds- och vitesklausuler med repressaliesyfte godtas inte (prop 1975/76 . 118 f). Ofta hör man att syftet med vitesklausuler är att "straffa" den avtalsbrytande parten eller att ha en "piska" i avtalet. Det är emellertid inte tillåtet att genom en vitesklausul medvetet överkompensera den part som drabbas av avtalsbrottet. En förklaring till denna felsyn på vitesklausulens syfte, kan vara en parallell till sådana viten som utgår till staten i syfte att förmå en part att lyda ett domstolsbeslut. Det är viktigt att inte översätta vitesklausul till "penalty clause", vilket man ser ibland. Det heter "liquidated damages".
11.5.8 Meddelande om skadestånd
En avtalspart som vill begära skadestånd ska meddela den andra parten att han vill göra gällande påföljder på grund av avtalsbrott inom skälig tid efter det att han insåg att motparten gjort sig skyldig till skadeståndsgrundande avtalsbrott. Om sådant meddelande ges för sent, ska den avtalsbrytande partens ersättningsskyldighet minskas med den skada som den avtalsbrytande parten kunde ha undvikit om meddelande lämnats i rätt tid.
UNDER UTARBETANDE
Det råder stor osäkerhet om vad som gäller om reklamationsskyldighet när det saknas uttryckligt lagstöd. Det är inte säkert att denna bestämmelse motsvarar hur Högsta domstolen skulle döma, men min prognos är att Högsta domstolen inte skulle se strängare på reklamationsskyldigheten än vad som följer av denna bestämmelse.
Strukturen i Avtalslagen 2010 är sådan att man först ska ställa sig frågan om den som drabbats av ett avtalsbrott genom eftergift har avstått från att göra påföljder gällande, dvs. genom att godkänna avtalsbrottet (se § 10.3). Därefter gäller enligt Avtalslagen 2010 olika reklamationsregler för olika påföljder (fullgörelse, hävning och skadestånd). För prisavdrag gäller ingen reklamationsskydlighet alls enligt Avtalslagen 2010, för prisavdragspåföljden gäller alltså vanliga preskriptionsregler.
Läs tills vidare J Ramberg & C Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2010, kap. 15.9.
UNDER UTARBETANDE
Lagar: köplagen §§ 10, 22, 30, 42, 61; konsumenttjänstlagen §§ 19 och 27, CISG Art. 71
Rättsfall: NJA 1979 s. 670, NJA 1982 s. 404, NJA 1986 s. 136
Litteratur: J Hellner & R Hager & AH Persson, 2a häftet, 2006 kap. 26.2.2; J Herre, svensk förmögenhetsrätt i praxis SvJT 200.; SO Johansson, Stoppningsrätt, 2001 kap. 8.5; J Munukka, Rättsmissbruk, En rättsfigur under framväxt, Stockholm Centre for Commercial Law. Årsbok 1, 2008, s, 135, på s. 142 f; J Ramberg, Köplagen s. 456; J Ramberg & C Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2010, kap 15.4;
Internationella instrument: PECL 9:201; UNIDROIT Principles Art. 7.1.3, DCFR
11.1(1). I ett ömsesidigt förpliktande avtal där en part skall prestera före den andra eller prestationerna skall utväxlas samtidigt och den ena parten inte kan eller vill prestera är det rimligt att den andra parten har rätt att innehålla sin prestation (s.k. detentionsrätt). Därigenom behöver inte den innehållande parten stå någon kreditrisk och samtidigt skapas ett incitament för den avtalsbrytande parten att prestera i enlighet med avtalet. Rätten att hålla inne sin egen prestation är en allmän princip när parterna är ömsesidigt förpliktade, vilket kommer till uttryck i bl.a. köplagen §§ 10, 22, 30 och 42, konsumenttjänstlagen §§ 19 och 27 samt i PECL 9:201 och UNIDROIT Principles Art. 7.1.3.[1]
11.1(2). Man kan ha rätt att hålla inne sin egen prestation även om tiden ännu inte är inne för motparten att prestera om man på goda grunder kan befara att motparten inte kommer att fullgöra sitt åtagande (anteciperat avtalsbrott, se köplagen § 61, CISG Art. 71). Det är inte helt klart att det föreligger en allmän avtalsrättslig princip om rätt att hålla inne prestationen vid anteciperat avtalsbrott men i Avtalslagen 2010 har detta ansetts lämpligt.
EXEMPEL: Konrad skall betala 25 % av priset i förskott till Lisa som skall måla hans porträtt inför hans frus födelsedag. Lisa bryter båda armarna under ett fyllekalas. Eftersom Konrad med fog kan befara att porträttet inte kommer att bli klart i tid och att Lisa alltså kommer att begå avtalsbrott, kan Konrad hålla inne förskottsbetalningen.
I NJA 1986 s. 136 gör HD en analogi till köplagens regler om innehållande och uttalar att en upplåtelse av avverkningsrätt företer så stora likheter med ett köpavtal - den avsåg en rotpost som skulle uttas under en kort tidrymd - att de grundsatser som lagfästs i fråga om köp av lös egendom ansågs tillämpliga på upplåtelsen.
Man tar en risk om man håller inne sin prestation vid befarat kontraktsbrott. Ett oberättigat innehållande utgör ett avtalsbrott som kan ge motparten rätt att häva om det senare visar sig att motparten presterar kontraktsenligt (se Avtalslagen 2010 § 11.3.3 om hävning vid anteciperat avtalsbrott).
11.1(3). Rätt till innehållande föreligger även om motpartens avtalsbrott är obetydligt men innehållandet måste stå i proportion till avtalsbrottet, köplagen §§ 42, 51 och 61-63, PECL 9:201(1) samt den allmänna lojalitetsprincipen, Avtalslagen 2010 § 1.5.[2] Man kan inte hålla inne hela betalningen om det t.ex. är fråga om ett litet obetydligt fel. Ibland kan det föreligga en rätt att helt innehålla sin prestation även om motpartens avtalsbrott är obetydligt, t.ex. när prestationen är odelbar.
[1] J Hellner & R Hager & AH Persson anser att den gäller för fastighetsköp trots att det inte finns regler om innehållande i Jordabalken 4 kap. 2a häftet, 2006 kap. 26.2.2. Detsamma anser de beträffande hyra av lös egendom samt immateriella tjänster (kap. 26.2.4). NJA 1979 s. 670, NJA 1982 s. 404
[2] Ramberg, Köplagen s. 456; SO Johansson, Stoppningsrätt, 2001 kap. 8.5; J Hellner & R Hager & AH Persson, 2a häftet, 2006, s. 166 f, J Herre, Svensk förmögenhetsrätt, SvJT, 200x..