Avtalslagen2010
 

10. Avtalsbrott

10.1 Definition av avtalsbrott

(1) Avtalsbrott föreligger när en part inte presterar i enlighet med avtalet.

(2) En part kan inte göra gällande att motparten gjort sig skyldig till avtalsbrott om det beror på partens eget beteende, egen underlåtenhet eller på annat förhållande som parten bär ansvar för.

Visa kommentar

Se Restatement of Nordic Contract Law § 8-1 för en definition av avtalsbrott.

Se Restatement of Nordic Contract Law § 8-7 angående avbeställning.

10.2 Ursäktligt avtalsbrott (force majeure)

(1) Ett avtalsbrott är ursäktligt om avtalsenlig prestation hindrats av en omständighet som legat utanför parts kontroll och som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med eller tagit i beaktande vid tiden för avtalets ingående och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

(2) Om hindret endast är tillfälligt, är avtalsbrottet ursäktligt under så lång tid som är rimlig med hänsyn till hindrets konsekvenser för partens möjligheter att prestera avtalsenligt.

(3) När hindret är permanent bortfaller parternas skyldigheter att prestera. För återgång av redan utförda prestationer gäller § 5.7(2) och (3).

(4) Den part som inte presterar avtalsenligt och är ursäktad enligt ovanstående stycken, ska ge motparten meddelade om hindret och hur det påverkar möjligheten att prestera enligt avtalet. Om sådant meddelande inte ges inom skälig tid efter det att parten fick kännedom om eller borde ha fått kännedom om hindret, är han skyldig att utge ersättning för den skada som motparten kunde ha undvikit om meddelandet lämnats i rätt tid.

(5) Inget i denna bestämmelse hindrar att en part innehåller sin prestation eller häver avtalet. Denna bestämmelse begränsar alltså endast parts rätt till fullgörelse, prisavdrag och skadestånd.

Visa kommentar

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 18 mars 2020

 

Lagar:23, 27, 40, 57 st. 2 §§ köplagen, CISG Art. 79, § 7 st. 2 skuldebrevslagen, 14 och 30 §§ konsumentköplagen, 31 § konsumenttjänstlagen, 16 § 2 st. paketreselagen, 7:2 aktiekontolagen och 13:15 sjölagen

Rättsfall:NJA 1991 s. 217, NJA 2002 s. 477, NJA 2014 s. 425, NJA 2017 s. 113

Litteratur:B Bengtsson m.fl., Allehanda om skadestånd i avtalsförhållanden, 2019; Bengtsson, Allmänna principer om kontraktsansvar?, 2007; H Bruserud, Hardshipklausuler, Oslo 2010, S 72 ff; J Gustafsson, Om culparegeln - särskilt inom kontraktsförhållanden, JT 2008/09 s. 17; J Hellner, Köp och avtal, 1992, s. 125 ff och 213 ff; J Hellner & R Hager & AH Persson, 2a häftet, 2006, kap. 29; Viggo Hagstrøm, Obligasjonsrett, Oslo 2011; J Herre, Konsumentköplagen 2010; A Ingvarsson & M Utterström, Tolkning av entreprenadavtal – det köprättsliga kontrollansvaret möter hindersbestämmelserna i AB 04, SvJT 2014 s. 20; K Krüger, Norsk kontraktsrett, 1989, s. 806 ff; O Mestad, Om force majeure og risikofordelning i kontrakt, 1991. J Ramberg, Köplagen, 1995 s. 347, J Ramberg bidrag i antologin Application of CISG outside its scope of application, red Pilar Perales Viskasillas, 2010; J Ramberg & J Herre, Köplagen en kommentar, 2013, s. 269; J Ramberg & C Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 263 ff.; B Sandvik, Finns det en allmän avtalsrättslig princip om kontrollansvar? JT 2014-15 s. 369;

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Arts. 7.1.7 och 7.4.2; PECL 8:101, 8:108 och 9:501, DCFR III.-3:104, Restatement of Nordic Contract Law § 8-17

 

Det är inte säkert att denna bestämmelse motsvarar gällande svensk rätt.

- Specifika lagar om undantag för skadestånd vid avtalsbrott

Svenska regler om avtalsbrott är fragmentariska och delvis reglerade i lag på så sätt att det finns lagbestämmelser rörande skadeståndspåföljden för vissa avtalsbrott i vissa avtalstyper.

Enligt vissa lagar har naturagäldenären ansvar att agera med omsorg (fackmässigt) och skadeståndsansvar om hen åsidosätter kravet på omsorg. Vi ser exempel på detta ibland annat kommissionslagen, handelsagenturlagen, lagen om försäkringsförmedling, och lagen om finansiell rådgivning samt transportörens ansvar enligt sjölagen. I dessa lagrum framgår inte när den avtalsbrytande parten kan undgå skadeståndspåföljden. Det är naturligt eftersom det saknas utrymme för den avtalsbrytande parten att undgå skadeståndspåföljden när avtalsbrottet är vårdslöst.

När naturagäldenären har ett resultatansvar, kan det föreligga avtalsbrott trots att den avtalsbrytande parten varit aktsam. I moderna lagar som reglerar skadestånd på grund av brott mot en resultatförpliktelse undgår den avtalsbrytande parten skadeståndspåföljdenvid händelser utom kontroll. Exempel på detta finnsi 27, 40, 57 andra stycket §§ köplagen, CISG Art. 79, 4 kap. 17, 18 och 19 §§ JB, 7 § andra stycket skuldebrevslagen, 14 och 30 §§ konsumentköplagen, 31 § konsumenttjänstlagen, 16 § andra stycket paketreselagen, 7 kap. 2 § aktiekontolagen och 13 kap. 15 § sjölagen.[1]

För andra avtalsbrott som innebär resultatförpliktelser, är lagarna ofta otydliga, t.ex. 33 och 36 §§ konsumentkreditlagen och 10 kap. 8 § handelsbalken.

 

-       Prejudikat om möjligheten att undgå skadeståndsansvar

Det är svårt att få en tydlig bild av rättspraxis, vilket i hög grad beror på att HD:s uttalanden ofta rör situationer där avtalsbrottet per automatik är vårdslöst t.ex. rådgivning, förmedling och förvaring. Om rådet, förmedlingen eller förvaringen inte skett med omsorg (inte är fackmässig) saknas möjlighet att undgå skadestånd eftersom bristande omsorg är synonymt med vårdslöshet.[2]I sådana fall ställs frågan om den avtalsbrytande parten kan undgå skadeståndspåföljden inte på sin spets. I sådana fall saknar HD:s uttalanden om möjligheter att undgå eller inte undgå skadeståndspåföljden i princip prejudikatvärde, vilket bland annat beror på att parterna i sådana tvister saknar anledning att fördjupa sin argumentation rörande undantag från skadeståndspåföljden.[3]

I vissa fall har HD förklarat att den avtalsbrytande parten kan undgå skadeståndspåföljden om avtalsbrottet orsakats av force majeure. I NJA 1991 s. 217 uttalade HD: ”När dröjsmål med penningprestation föranleder skadeståndsansvar inträder ansvaret normalt oberoende av vållande på gäldenärens sida med de begränsningar som kan följa av force majeure.” Detta uttalande gjordes 1991 när köplagen med kontrollansvarsbestämmelsen bara var ett år och alla andra lagar med kontrollansvarsregeln ännu inte införts. Därför är uttalandet sannolikt överspelat av den följande rättsutvecklingen. Dessutom gjordes inte gällande att det förelåg en force majeure-situation eller att avtalsbrottet orsakades av en utom-kontrollhändelse.

I NJA 2017 s. 113 (Den övertagna överlåtelsebesiktningen) uttalade HD att kontrollansvarsregeln i konsumentskyddande lagar inte ger uttryck för en princip. Frågan om den avtalsbrytande parten kunde undgå skadeståndspåföljdenmed hänvisning till kontrollansvaret ställdes emellertid inte på sin spets i NJA 2017 s. 113 eftersom den avtalsbrytande parten utvisat bristande omsorg och ansvaret då ligger inom kontroll. HD tog följaktligen inte ställning till om möjligheten att undgå skadeståndspåföljdenföljer av force majeure, kontrollansvar eller något annat. HD:s uttalande obiter dictum om kontrollansvaret utanför lagreglerat område var inte föremål för parternas diskussion i målet och har därför begränsat prejudikatvärde.[4]

Det finns inget rättsfall från HD där en avtalsbrytande avtalspart undgått skadeståndspåföljden. Därför har vi ingen ratio decidendi-vägledning från HD om vad som gäller om möjligheten för en avtalsbrytande part att slippa skadeståndspåföljdenenligt oskrivna avtalsrättsliga regler (allmänna kontraktsrättsliga principer).

 

-       Juridisk litteratur om möjligheten att undgå skadeståndsansvar

Jag och Jan Ramberg anser att köplagens regel om kontrollansvar utgör en allmän avtalsrättslig princip (se Allmän avtalsrätt, 2019, s. 264 f.). Jag anser att detta gäller även vid avtalsbrott mot särskilda utfästelser och garantiåtaganden (vilket jag redogör för i en kommande artikel i SvJT). I den kommande artikeln i SvJT föreslår jag en analysmodell som innebär en modifiering av www.avtalslagen2010.se§ 10.2.

 

I juridisk litteratur ges en splittrad bild av möjligheterna att undgå skadeståndsansvar. Vissa anser att de strängare kraven i 24 § 1905 års köplag måste vara uppfyllda. Andra förefaller anse att det inte under några förhållanden är möjligt att undgå skadeståndsansvar vid brott mot garantier och särskilda utfästelser. Somliga menar att skadeståndsansvar inte gäller om avtalsbrottet inte varit vårdslöst. Någon antyder att skadeståndsansvar inte gäller om avtalsbrottet avser en biförpliktelse. Många framhåller att rättsläget är osäkert. Se bl.a. B. Bengtsson, Allehanda om skadestånd i avtalsförhållanden, 2019, s. 21 och s. 27; densamme, Om skadeståndsansvar vid konsumenttjänster, SvJT 2008 s. 268 ff. H. Bruserud, Hardshipklausuler, 2010, s. 72 ff. B. Flodgren, Civilrätten i ett framtidsperspektiv, i SvJT 100 år, 2016 s. 23, på s. 29. J. Hellner, Speciell Avtalsrätt II, 2:a häftet, upplagan från 2006, kap. 29.3.3. V. Hagstrøm, Obligasjonsrett, 2011, kap. 19.4.5. J. Herre, Köprättens divergerande innehåll, i SvJT 100 år, 2016 s. 53, på s. 57 f. T. Håstad, Köprätt, 2009, s. 36. K. Lilleholt, Kontraktsrett og obligasjonsrett, 2017, kap. 24.2.7. Munukka, 36 § avtalslagen som universalverktyg mot friskrivningar och ansvarsbegränsningar, JT 2017–18 s. 393, på s. 399. A.H. Persson, Speciell Avtalsrätt II, 2:a häftet,2020, kap. 16.4.3. Restatement of Nordic Contract Law, kommentaren till § 8-17, s. 287 ff. K. Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 540 ff. och s. 548. B. Sandvik, Finns det en allmän avtalsrättslig princip om kontrollansvar? JT 2014–15 s. 369, s. 393. L. Taxell, Skadestånd vid avtalsbrott, 1993, s. 133–139 och Köplagen några riktlinjer, 1991, s. 134–138. T. Wilhelmsson, Senmodern avtalsrätt, 2001, s. 247.

 

 

- Olika påföljder

Vid avtalsbrott följer automatiskt rätt till påföljder, oberoende av om avtalsbrottet är vårdslöst (culpöst) eller om det är fråga om ett avtalsbrott mot en garanti (ett strikt ansvar), se vidare www.avtalslagen2010.se § 11. En förutsättning för rätt till påföljderna fullgörelse, prisavdrag eller skadestånd är emellertid att avtalsbrottet inte är ursäktligt på grund av utom kontroll. Eller omvänt; om ett avtalsbrott orsakats av en händelse som ligger inom kontroll enligt definitionen i denna bestämmelse, så kan den drabbade parten hålla inne sin prestation (www.avtalslagen2010.se § 11.1) och/eller häva avtalet (www.avtalslagen2010.se § 11.3).

 

- Ansvaret för kontraktsmedhjälpare

En part ansvarar för sina kontraktsmedhjälpare som om parten själv utfört de avtalade prestationerna. Detta innebär krav på "dubbelt kontrollansvar" för att parten ska undgå ansvar för avtalsbrott, dvs. att både kontraktsmedhjälparen och avtalsparten kan freda sig med att avtalsbrottet legat utom kontroll. Se CISG Art. 79(2), PECL 8:107, DCFR III 2:106 och Restatement of Nordic Contract Law § 8-4. Se även www.avtalslagen2010.se § 1.8 om tillräknande.

 

- Förhållandet till ändrade förhållanden, och underförstådda avtalsvillkor

Att rätten till påföljder på grund av avtalsbrott är begränsad har sin förklaring i att ett avtalslöfte inte rimligen kan tolkas så att det förpliktar oavsett vad som kan komma att inträffa. Härigenom framträder den nära relationen till reglerna om fastställande av avtalets innehåll (www.avtalslagen2010.se § 7). Ofta kan det vara strategiskt lämpligt för en avtalspart som drabbats av ändrade förhållanden att i första hand göra gällande att avtalet innehåller ett underförstått avtalsvillkor om att prestation inte behöver ske under rådande förhållanden (se främst www.avtalslagen2010.se § 7.3).

Kontrollansvar (force majeure) handlar om ändrade förhållanden, dvs. omständigheter som inträffar efter avtalets ingående och som ligger utanför partens kontroll. Det föreligger alltså ett nära samband med mellan regler om oskälighet på grund av ändrade förhållanden (se www.avtalslagen2010.se § 10.2 och www.avtalslagen2010.se § 5.3). Den part som inte presterat i enlighet med avtalets innehåll, kan åberopa att avtalet ska jämkas enligt  36 § avtalslagen 1915 (www.avtalslagen2010.se § 5.3) och/eller åberopa att hen ska slippa krav på fullgörelse, prisavdrag och skadestånd med stöd av allmänna avtalsrättsliga principer (www.avtalslagen2010.se § 10.2).

 

10.2(1).För att ett avtalsbrott ska vara ursäktligt krävs att det föreligger ett hinder för prestation. Det räcker inte med att avtalet blivit oförmånligt (se Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 201).

För att ett ändrat förhållande ska vara relevant, ska det vara fråga om en händelse som orsakats av något som ligger helt utanför vad parterna själva kan råda över, utanför parternas respektive "kontrollsfär". Händelser som inträffar inom en parts kontrollsfär ligger typiskt sett "inom kontroll". Inträffar händelserna utanför sfären ligger de typiskt sett "utom kontroll". Det finns ingen precision i dessa uttryckssätt. Tanken att en part bär risken för händelser inom egen kontrollsfär kommer till uttryck i köplagarnas bestämmelser om kontrollansvar (27, 40, 57 §§ köplagen, 14 och 30 §§ konsumentköplagen, jfr 31 § konsumenttjänstlagen, CISG Art. 79) samt i UNIDROIT Principles Art. 7.1.7, i PECL 8:108 och DCFR III.-3:104. (Se om kontrollansvaret enligt köplagen J Ramberg & J Herre, Köplagen en kommentar, 2013, s. 269.)

Om en part kunnat förebyggahändelsen eller skadeverkningarna av händelsen så är det en händelse inom kontroll. Detsamma gäller om händelsen ligger inom en kontraktsmedhjälpares kontroll eftersom en part normalt ansvarar för kontraktsmedhjälpare i samma omfattning som om parten själv utfört den del av åtagandet som parten gett kontraktsmedhjälparen i uppdrag att utföra (se NJA 2014 s. 425 där HD uttalade: ”Inom transporträttslig lagstiftning är utgångspunkten att transportören svarar för sina anställda eller medhjälpare. Denna utgångspunkt överensstämmer med allmänna kontraktsrättsliga principer om en huvudmans ansvar för sina medhjälpare. Inom sjörätten har dock en princip om egenfel vunnit insteg och redaren eller transportören förlorar rätten till begränsning endast när denne själv orsakat skadan (se t.ex. 9 kap. 4 § och 13 kap. 33 § sjölagen, 1994:1009).”

Exempel på händelser som kan ligga utom kontroll är plötsliga krigsutbrott, landsomfattande strejker, oväntade och ingripande myndighetsbeslut samt naturkatastrofer.

Av Herre, Konsumentköplagen, 2010, och J Ramberg & J Herre, Köplagen en kommentar, 2013 s. 269, framkommer i kommentarerna till de aktuella lagrummen:

Att näringsidkaren befrias från fullgörelseskyldigheten enligt 12 § behöver inte innebära att hen också befrias från skadeståndsskyldigheten.

Hinder som beror på näringsidkarens egna finansiella eller andra resurser kan inte åberopas som befrielsegrund, försåvitt inte t.ex. tillförseln av råvaror eller annat som näringsidkaren behöver för att fullgöra avtalet hindrats av »utifrån kommande orsaker», såsom transporthinder på grund av naturkatastrofer eller allmänt importförbud.

Näringsidkaren kan inte för ansvarsbefrielse åberopa sådana hinder som skäligen kunnat förutses vid köpet. I så fall bör man nämligen utgå från att näringsidkaren beaktat detta i sin riskkalkyl och även i övrigt övervägt hur han skall anpassa fullgörelsen till hindret. Näringsidkaren presumeras med andra ord ha accepterat risken för sådana omständigheter som kan medföra hinder för leverans.

Oförutsebarhetsrekvisitet innebär i realiteten att risken för hindret anses förutsebar om näringsidkaren är närmare än konsumenten att bära denna risk. Näringsidkaren torde generellt ansvara för risker som är typiska för verksamheten eftersom han skäligen kan antas förutse dessa risker.

 

Om beställarens kontrollansvar i entreprenadrätten enligt AB 04 som förutsättning för entreprenörens rätt till ersättning vid förseningar (till skillnad från rätten till tidsförlängning) och med betoning på vilka personer som ingår i beställarens kontrollsfär, se A Ingvarsson & M Utterström, Tolkning av entreprenadavtal – det köprättsliga kontrollansvaret möter hindersbestämmelserna i AB 04, SvJT 2014 s. 20 (särskilt exemplen på s. 35 ff.).



[1]Samma princip kommer till uttryck i UNIDROIT Principles 7.4.2, PECL 8:101 och 9:501 samt DCFR III.-3:104.

[2]Rättsfallen NJA 1987 s. 710, NJA 1995 s. 274, NJA 1996 s. 564, NJA 1999 s. 197 och NJA 2017 s. 113 rörde alla avtalsbrott som innebar att en tjänst utförts i strid mot krav på fackmässighet. I flera rättsfall har HD konstaterat att det inte föreligger avtalsbrott och då aktualiseras naturligtvis inget skadeståndsansvar, t.ex. NJA 1978 s. 618 angående förvaring, NJA 1979 s. 85 angående researrangör och NJA 1983 s. 617 angående en travtränare. Johnny Herre ger i Svensk förmögenhetsrätt, SvJT 2005 s. 549, kap. 4.7.1.1. exempel på många rättsfall där det inte förelegat avtalsbrott och skadestånd därför inte utdömts.

[3]C. Ramberg, Prejudikat som rättskälla i förmögenhetsrätten, 2017, kap. 11.9.

[4]Se allmänt om prejudikatvärdet av obiter dictum, C. Ramberg, Prejudikat som rättskälla i förmögenhetsrätten, 2017, kap. 11.9.

 

10.3 Godkännande

Part som drabbats av avtalsbrott kan förlora rätten att göra gällande påföljder genom att han uttryckligen eller underförstått godkänt prestationen eller avstått från att göra gällande en viss påföljd.

Visa kommentar

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 3 januari 2020

 

Lagar:

Rättsfall:NJA 1961 s. 26, NJA 1993 s. 570, NJA 2002 s. 630 (Restaurang Pelé), NJA 2012 s. 804 (Mammas borgen), NJA 2017 s. 113 (Kravmjölken), NJA 2017 s. 1195 (Skogssällskapet); NJA 2018 s. 171 (Leksaksaffären i Vimmerby)

Litteratur:E P Björkdahl, Passivitet och konkludent handlande – särskilt i samband med hyresavtal, JT 2013-14 s. 237; Hultmark, Reklamation vid kontraktsbrott, 1996; Karlgren, Passivitet, 1965 s. 10 ff.; Lindskog, Preskription, 2012, 16 § kap. 3; Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019 s. 245 f.; Runesson, Licens till patent och företagshemligheter i avtals- och kontraktsrätten, 2014 s. 218;

Internationella instrument:

Skiljedomar:Profilgruppen ./. KPMG 2010-12-22  (se www.skiljedomsforeningen.se)

 

En part kan genom en uttrycklig rättshandling ensidigt avstå från en rättighet. En part som drabbats av ett avtalsbrott kan alltså avstå från sin rätt till påföljder genom att uttryckligen förklara att hen inte gör gällande någon påföljd. Den avtalsbrytande parten kan förlita sig på ett sådant avstående. Det är bindande för den avstående parten. Ett sådant avstående kan beskrivas som ett "godkännande" av avtalsbrottet eller som en "eftergift", se Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019 s. 245 f.

I NJA 2018 s. 171 (Leksaksaffären i Vimmerby) uttalade HD (p. 12) att en part som ”tillämpar ett avtal generöst genom att inte göra gällande sina rättigheter fullt ut vid den tidpunkt de förfaller eller annars ska fullgöras av motparten, kan detta leda till att parten förlorar rätten att kräva ytterligare prestation för förfluten tid. (Jfr t.ex. NJA 1939 s. 579 och NJA 1965 s. 427.)”

Det är en sak att godkänna avtalsbrottet och därigenom avstå från rätten till alla påföljder. Det är en annan sak att efterge vissa påföljder. HD uttalade obiter dictum i NJA 2017 s. 1195 (Skogssällskapet) (p 20): ”Passivitetsverkan … behöver inte nödvändigtvis leda till att köparen helt förlorar sin rätt till varje påföljd. I vissa fall kan rätten till hävning och avhjälpande förloras men inte rätten till skadestånd.” På www.avtalslagen2010.sekap. 11 behandlas reklamation i anslutning till varje enskild påföljd.

Ett godkännande av avtalsbrott kan vara uttryckligt eller underförstått genom konkludent handlande. Tolkningen av innehållet i den eventuella eftergiften, kan ske med stöd av reglerna på www.avtalslagen2010.se § 7 (särskilt § 7.3), även om den bestämmelsen i första hand tar sikte på tolkning av ömsesidigt förpliktande avtal och eftergiften är en ensidig rättshandling.

Av NJA 2012 s. 804 (Mammas borgen) och NJA 2018 s. 171 (Leksaksaffären i Vimmerby) framkommer att beviskraven för underförstådd eftergift är tämligen högt ställda.

Utgångspunkten är att endast passivitet inte utgör konkludent godkännande och avstående från rättigheter.

I NJA 2002 s. 630 (Restaurang Pelé) uttalade Högsta domstolen att förlust "av en rättighet på grund av passivitet kan ... inträda enligt allmänna förmögenhetsrättsliga principer". I samma rättsfall uttalade Högsta domstolen att en "plikt att ge besked om att ett anspråk görs gällande kan däremot finnas när en part vet att den andra parten inrättar sig på visst sätt i förlitan på en rättslig bedömning som är felaktig... eller när en part givit motparten intrycket att han eftergivit sin rätt... eller när en part under mycket lång tid underlåtit att göra sin rätt gällande." HD hänvisade till detta avgörande i NJA 2017 s. 1195 (Skogssällskapet).

I NJA 2017 s. 113 (Kravmjölken) uttalade HD att det ”… i vissa situationer [finns] en plikt att meddela motparten att ett anspråk görs gällande, t.ex. när en part vet att den andra parten inrättar sig på visst sätt i förlitan på en rättslig bedömning som är felaktig, när en part har gett motparten intrycket att han har eftergivit sin rätt eller när en part under mycket lång tid underlåtit att göra sin rätt gällande …”

I NJA 2017 s. 1195 (Skogssällskapet) ansåg HD att passivitet i och för sig kunde leda till bortfall av påföljder. HD ansåg att man skulle överväga en rad omständigheter (p 18-19):

-       Är  en underrättelse näraliggande och naturlig?

-       Arten och graden av illojalitet på den avtalsbrytande partens sida.

-       Den avtalsbrytande partens befogade intresse av att bli informerad. Har den avtalsbrytande parten haft en beaktansvärd nackdel av motpartens passivitet?

-       Hade den avtalsbrytande parten genom en underrättelse från motparten kunnat åtgärda felet eller minska dess negativa verkningar?

-        Kan motparten genom sin passivitet spekulera på den avtalsbrytande partens bekostnad i t.ex. prisförändringar.

-       Hur lång tid passiviteten varat.

I NJA 2018 s. 171 (Leksaksaffären i Vimmerby) ansåg HD att en passiv hyresvärd som under ungefär tio år inte framfört krav på omsättningshyra som parten enligt lokalhyresavtalet hade rätt till hade eftergett sin rätt till omsättningshyra. HD ansåg att det vid bedömningen var relevant om motparten haft fog för sin uppfattning att den passiva parten avstått från sina avtalsenliga rättigheter, om motparten drabbas orimligt hårt av det sent framförda avtalsenliga kravet samt vem av parterna som är närmast att bära risken för de negativa följderna av den avvikande avtalstillämpningen (d.v.s. vem av två passiva parter som är mest klandervärd för att missförståndet uppkommit).

Se härom E P Björkdahl, Passivitet och konkludent handlande – särskilt i samband med hyresavtal, JT 2013-14 s. 237, kap. 3. Hon anser att om ”dispositionen ger ett befogat intryck av att kontrahenten inte vill göra sin rätt gällande bör den inte kunna åberopas i efterhand, så länge som motparten inrättat sig härefter” och hänvisar till reglerna om condictio indebiti (s. 253). Hennes bedömning har i viss mån modifierats av HD i NJA 2018 s. 171 (Leksaksaffären i Vimmerby)

 

10.4 Tilläggstid

Vid avtalsbrott kan den drabbade parten medge den avtalsbrytande parten tilläggstid. Under tilläggstiden kan den drabbade parten innehålla sin prestation och har rätt till skadestånd, men inte rätt till annan påföljd. Om den avtalsbrytande parten meddelar den drabbade parten att han inte avser att prestera under tilläggstiden eller inte har presterat avtalsenligt när tilläggstiden gått till ända, kan den drabbade parten göra gällande påföljder enligt kapitel 11.

Visa kommentar

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 3 januari 2020

 

Lagar:25 § andra stycket och 56 § köplagen, 13 § andra stycket, 3 § konsumentköplagen, CISG Art. 47 och Art. 63, 14:15 sjölagen

Rättsfall:

Litteratur:Hellner m.fl., Speciell avtalsrätt II. 2:a häftet, 2015 s. 191; J Herre, Ersättningar i köprätten, 1996 ss. 52, 503; Lindskog, Preskription § 10; J Ramberg & C Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 245 f. och s. 257.

Internationella instrument: UNIDROIT Principles 7.1.5, PECL Art. 8:106, DCFR III.-3:103

Skiljedomar:

 

På samma sätt som en part kan efterge rätten till alla påföljder på grund av avtalsbrott (www.avtalslagen2010.se § 10.3), kan en part efterge delar av sina rättigheter till påföljder. Denna bestämmelse om tilläggstid handlar särskilt om att tillfälligt efterge rätten till hävning.

Naturligtvis kan en part efterge även andra påföljder, t.ex. genom att förklara att hen inte avser att hålla den avtalsbrytande parten ansvarig för den skada som uppkommer under tilläggstiden. Utgångspunkten enligt den här bestämmelsen är dock att en part inte efterger något annat än hävningsrätten under tilläggsperioden.

Det förekommer att den part som drabbats av avtalsbrott medger tilläggstid och samtidigt klargör att när tiden gått till ända utan att avtalsenlig prestation skett, så avser parten att häva avtalet. En förutsättning för hävning är att avtalsbrottet är väsentligt (se www.avtalslagen2010.se § 11.3.1). Tilläggstiden leder inte i sig till att avtalsbrottet är väsentligt när tilläggstiden överskridits.

 

 

10.5 Avhjälpande

(1) En avtalsbrytande part har rätt att avhjälpa ett avtalsbrott på sin egen bekostnad under förutsättning att

(a) han meddelar utan oskäligt uppehåll hur och när avhjälpande ska ske,

(b) avhjälpande är lämpligt med beaktande av den drabbade partens behov och intressen,

(c) den drabbade parten inte har rimligt skäl att vägra avhjälpande, och

(d) avhjälpande sker inom sådan tid att dröjsmålet inte utgör väsentligt avtalsbrott.

(2) Den drabbade parten kan innehålla sin prestation under den tid avhjälpande pågår.

(3) Även om avtalsbrottet avhjälps, har den drabbade parten rätt till prisavdrag samt rätt till skadestånd för skada som orsakats av avhjälpandet eller inte kunnat avvärjas genom avhjälpandet.

Visa kommentar

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 3 januari 2020

Lagrum:36 § köplagen, CISG Art. 48, 27 § konsumentköplagen, 20 § konsumenttjänstlagen

Rättsfall:NJA 2014 s. 960 (Det Andra Bolaget)

Litteratur: Hellner m.fl. Speciell avtalsrätt, 2.a häftet, 2011 Kap. 25.2; Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 13.6

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art. 7.2.3, PECL 9:102, DCFR III.-3:201-205, Restatement of Nordic Contract Law § 8-8(2)

Skiljedomar:

 

Utgångspunkten är att den part som utsatts för ett avtalsbrott själv får välja vilken påföljd hen vill göra gällande. Den avtalsbrytande partenkan emellertid under vissa förutsättningar kräva att få avhjälpa avtalsbrottet och på så sätt begränsa motpartens valrätt. Detta kallas ibland för rättelse. Ibland regleras sådan rätt uttryckligen i parternas avtal i en s.k. rättelseklausul (se Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 244 f.)

Det är osäkert om lagreglerna om den avtalsbrytande partens rätt att avhjälpa i 36 § köplagen, CISG Art. 48, 27 § konsumentköplagen och 20 § konsumenttjänstlagen ger uttryck för en allmän avtalsrättslig princip och det är osäkert om www.avtalslagen 2010.se § 10.5 ger uttryck för gällande rätt. Jan Hellner har diskuterat om en sådan rätt föreligger som allmän avtalsrättslig princip (Speciell avtalsrätt, 2.a häftet, 2011 kap. 25.2). Mot bakgrund av att www.avtalslagen2010.se § 10.5 är generellt utformad - särskilt rekvisiten om att avhjälpandet ska vara "lämpligt" och att den drabbade parten inte ska ha "rimligt skäl" att vägra avhjälpande - är jag tämligen övertygad om att bestämmelsen motsvarar hur HD skulle resonera i en tvist rörande den avtalsbrytande partens rätt till avhjälpande. Stöd för en allmän princip om att den avtalsbrytande parten har rätt att avhjälpa sitt avtalsbrott finns i NJA 2014 s. 960 (Det Andra Bolaget) om ett entreprenadavtal, där HD uttalade: "Liksom i fråga om köp har en entreprenör enligt dispositiv rätt både skyldighet och rätt att avhjälpa fel och brister i entreprenaden."

I 36 § köplagen, 27 § konsumentköplagen och 20 § konsumenttjänstlagen handlar rätten till avhjälpande endast om säljarens rätt att avhjälpa fel. I CISG Art. 48 är avhjälpanderätten mer omfattande och kan utövas av säljaren rörande alla former av avtalsbrott. I UNIDROIT Principles Art. 7.2.3, PECL 9:102, DCFR III.-3:201-205 och Restatement of Nordic Contract Law § 8-8(2) finns en allmän rätt för den avtalsbrytande parten (oavsett om han är natura- eller penningsgäldenär) att få avhjälpa avtalsbrott. ww.avtalslagen2010.se § 10.5 ger uttryck för samma omfattande generella rätt till avhjälpande som i UNIDROIT Principles, PECL, DCFR och Restatement of Nordic Contract Law. Det finns ingen bestämmelse om avhjälpande i 4 kap. jordabalken.

Bestämmelsen om den avtalsbrytande partens rätt att avhjälpa har nära samband med den allmänna principen om skyldigheten för den part som drabbats av ett avtalsbrott att begränsa den avtalsbrytande partens förlust (www.avtalslagen2010.se § 11.5.6). Om den avtalsbrytande parten kan avhjälpa avtalsbrottet till lägre kostnad, måste motparten medverka till det (Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 13.6. Se även M.B. Andersen & J. Lookofsky, Lærebog i obligationsret I, 2015 kap. 7.2.c; V. Hagstrøm, Obligasjonsrett, 2011 kap. 16.3.2; DCFR III.-3:202–203.).

EXEMPEL: En veterinär gipsar en hund som brutit benet men benet läker fel. Veterinären kan då avhjälpa felet genom att operera hunden och gipsa om benet. En förutsättning är dock att kundens befogade förtroende för veterinären inte är helt raserat. (Se NJA 2016 s. 222 angående förtroendet mellan parterna.)

EXEMPEL: En advokat upprättar ett testamente men formulerar det på ett sätt som inte leder till de effekter klienten önskat. Advokaten kan avhjälpa felet genom att formulera om testamentet (under förutsättning att klienten fortfarande lever och kan medverka till det). En förutsättning är dock att klientens befogade förtroende för advokaten inte är helt raserat.

Rörande relationen mellan avhjälpande och prisavdrag, se kommentaren under www.avtalslagen2010.se § 11.4.