10. Avtalsbrott

UNDER UTARBETANDE

Lagar: köplagen §§ 23, 27, 40, 57 st. 2, CISG Art. 79, skuldebrevslagen § 7 st. 2, konsumentköplagen §§ 14 och 30, konsumenttjänstlagen § 31, paketreselagen § 16 st. 2, aktiekontolagen 7:2 och sjölagen 13:15

Rättsfall: NJA 1991 s. 217, NJA 2002 s. 477

Litteratur: B Bengtsson m.fl, Allehanda om skadestånd i avtalsförhållanden, 2009; Bengtsson, Allmänna principer om kontraktsansvar?, 2007; J Gustafsson, Om culparegeln - särskilt inom kontraktsförhållanden, JT 2008/09 s. 17; J Hellner, Köp och avtal, 1992, s. 125 ff och 213 ff; J Hellner & R Hager & AH Persson, 2a häftet, 2006 kap. 29; Viggo Hagstrøm, Obligasjonsrett, Oslo 2003; J Herre, Konsumentköplagen 2010; K Krüger, Norsk kontraktsrett, 1989, s. 806 ff; O Mestad, Om force majeure og risikofordelning i kontrakt, 1991. J Ramberg, Köplagen, 1995 s. 347, J Ramberg bidrag i antologin Application of CISG outside its scope of application, red Pilar Perales Viskasillas, 2010; J Ramberg, Köplagen, 1995; J Ramberg & C Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2010, kap. 15.9.

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art. 7.4.2; PECL 8:101 och 9:501

10.2. Enligt denna bestämmelse medför avtalsbrott automatiskt rätt till påföljder, oberoende av om avtalsbrottet är vårdslöst (culpöst). En förutsättning för rätt till skadestånd är emellertid att avtalsbrottet inte är ursäktligt på grund av force majeure (eller som det numera uttrycks; är ett avtalsbrott som är ursäktligt).

Om det är möjligt att prestera men avtalet blivit oförmånligt, ska reglerna om hardship (dvs. reglerna om jämkning eller ogiltigförklaring på grund av ändrade förhållanden) tillämpas, se Avtalslagen § 5.3.

Att rätten till påföljder på grund av avtalsbrott är begränsad har sin förklaring i att ett avtalslöfte inte rimligen kan tolkas så att det förpliktar oavsett vad som kan komma att inträffa.

Kontrollansvaret innebär ansvarsbefrielse om det föreligger ett hinder för en part att prestera avtalsenligt och hindret inte kunnat förutses eller förebyggas samt ligger utom partens kontrollsfär. Vi ser alltså likheterna med ändrade förhållanden i Avtalslagen 2010 § 5.3 (hardship).

Denna regel om kontrollansvar är framför allt relevant för påföljderna fullgörelse och skadestånd. Rätten till hävning (§ 11.3) kvarstår om hindret för prestation är långvarigt. Rätten till prisavdrag (§ 11.4) kvarstår om prestation skett, möjligheten till avhjälpande hindras på grund av omständigheter som framgår av denna bestämmelse och avtalet inte hävs.

I svensk rätt finns bestämmelser om att skadestånd inte skall utgå vid händelser utom kontroll i köplagen §§ 27, 40, 57 st. 2, CISG Art. 79, skuldebrevslagen § 7 st. 2, konsumentköplagen §§ 14 och 30, konsumenttjänstlagen § 31, paketreselagen § 16 st. 2, aktiekontolagen 7:2 och sjölagen 13:15. Dessa lagbestämmelser är inte identiska men ger sammantagna stöd för att det i svensk rätt finns en allmän avtalsrättslig princip av innebörd att skadeståndsskyldigheten bortfaller om avtalsbrottet orsakats av en händelse utom kontroll. Denna princip kommer till uttryck i PECL 8:101 och 9:501.

I 1905 års köplag § 24, som ansågs ge uttryck för allmänna avtalsrättsliga principer, fanns en regel om skadeståndsansvar vid dröjsmål med leverans av generiskt gods. Den var strängare mot säljaren än nuvarande köplag. Bestämmelsen inleddes med att säljaren aldrig kunde undgå ansvar för omständigheter som han borde ha tagit i beräkning vid tiden för avtalets ingående. Därefter krävdes dessutom enligt gamla köplagen § 24 att säljaren var förhindrad att prestera på grund av förstörelse av allt det gods som avtalet avsåg. Även om inte allt gods förstörts, kunde säljaren undgå skadeståndsskyldighet om det förelåg hinder att leverera på grund av krig eller införselförbud eller därmed jämförlig händelse. 1905 års köplag var alltså ännu strängare mot säljaren än den nya köplagen. De som hävdar att skadeståndsregeln i nya köplagen inte är en allmän princip menar oftast att det ännu strängare säljaransvaret i gamla köplagen är en allmän princip vid transaktioner med generiska objekt. Jag är av den uppfattningen att nya köplagens regel om kontrollansvar utgör en allmän avtalsrättslig princip.

Hellner klargör inte vad han anser ska gälla som förutsättning för skadestånd när lag saknas. Jag får närmast intryck av att han menar att 1905 års köplags stränga skadeståndsansvar vid genusköp ska gälla som allmän avtalsrättsliga princip. Enligt min uppfattning är det alltför strängt mot den part som hindras att fullgöra sin prestation. Jan Hellner går i Speciell Avtalsrätt II, andra häftet, 2006, kapitel 29.3.3 går igenom en rad lagrum där förutsättningarna för skadeståndsskyldighet skiljer sig åt. Han säger bland annat ".synes stöd saknas för att ålägga kontrollansvar. De lagregler som finns om sådant ansvar har karaktär av undantagslagstiftning."

Grönfors & Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2010, s.261, förefaller anse att kontrollansvaret inte är en allmän avtalsrättslig princip och uttalar: "Det är culpaansvaret där bevisbördan är omvänd, det s.k. presumtionsansvaret, som har ställningen av allmän kontraktsrättslig ansvarsprincip i den mån något annat inte framgår för en viss kontraktstyp." Men uttalandet är otydligt och kan eventuellt ha sin udd riktad mot köplagens regel om ansvar för indirekt förlust och alltså inte mot kontrollansvaret.

Bertil Bengtsson, Allehanda om skadestånd i avtalsförhållanden, 2009, s 27, skriver om kontrollansvar: "Ansvarstypen mötte viss skepsis på en del håll men har en stark ställning internationellt sett på kontraktsrättens område.. Möjligen kan motsvarande regel tillämpas analogt vid vissa andra avtalstyper (t.ex. när uthyraren har dröjt att avlämna uthyrd egendom) men man kan knappast säga att den utgör någon mera allmän princip inom den svenska kontraktsrätten." Därefter hänvisar Bengtsson i en fotnot Hellners negativa inställning till kontrollansvaret som en förklaring till varför kontrollansvaret inte anses vara en svensk allmän princip. På sidan 31 ff rekommenderar Bengtsson att man ska tillämpa den grund för skadeståndsansvar som passar bäst. Han hävdar att ibland kan det vara lämpligt med analogier till kontrollansvaret i köplagen eller konsumenttjänstlagen och ibland inte. Han förefaller anse att det inte finns någon allmän avtalsrättslig princip som är tillämplig på samtliga oreglerade avtalstyper.

Jan Ramberg, Köplagen, 1995, s 106, uttalar att det är "tveksamt om kontrollansvaret kommer att accepteras som en generellt tillämplig ansvarsregel" men säger samtidigt att kontrollansvaret sannolikt gäller för dröjsmålsansvar utanför köplagens direkta tillämpningsområde.  I sitt bidrag till boken Application of CISG outside its scope of application, red Pilar Perales Viskasillas, 2010, Madrid skriver han: ".en analys måste ske av det kontraktuella löftet som sådant och på basis av en sådan analys, kan avgöras om det föreligger ett avtalsbrott. Och om det är ett avtals-brott, följer skadeståndsansvar automatiskt med undantag för hinder som ligger utom kontroll. Oavsett avtalslöftets natur, är avtalsbrottet i sig tillräckligt. Det traditionella sättet att behandla påföljder med stöd av reglerna i utomobligatoriska förhållanden (utomobligatorisk skadeståndsrätt) kommer sannolikt att ersättas av en analys av det kontraktuella förhållandet." (min översättning). Observera att Jan Rambergs i Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt numera anser att kontrollansvaret är en allmän avtalsrättslig princip.

Torgny Håstad, Köprätt, 2009, s 36, anser att det är ovisst om köplagens skade-ståndsregler ger uttryck för allmänna principer. Beträffande kontrollansvaret hänvisar han till att det inte kommit till uttryck för avtalstyperna handelsagentur och kommission, men det är inte så märkligt eftersom vårdslöshet är en förutsättning för avtalsbrott i sådana avtalsförhållanden och därför aktualiseras inte frågan om kontrollansvar som förutsättning för skadestånd. Den enda vägledning som Håstad ger för nu aktuellt fall är att det i varje fall inte är uteslutet att kontrollansvarsprincipen skulle vara tillämplig.

Viggo Hagstrøm, Obligasjonsrett, Oslo 2003, s 502 ff, under rubriken "Mot et alment kontrollansvar?": "Det kan hevdes at prinsippene i kjøpsloven 1907 §§ 24 og 43 tredje ledd forsatt er gjeldende rett på sedvanerettsgrunnlag, slik at lovendringene bare har hatt betydning for kjøpsretten og de andre lovregulerte områdene. Det kan også hevdes at når kontrollansvaret er gjennomført som allment ansvarsgrunnlag i kjøp . og dessuten har slått igjennom for specialytelser som håndverkertjenester .er det fordi ansvarsgrunnlaget står sterkt rettspolitisk og har betydelig internasjonal gjennomslagskraft. Det kan således på denne bakgrunn med viss styrke hevdes at kontrollansvaret nå etter hvert har hatt slik fremgang at det må anses som det alminnelige ansvarsgrunnlag uansett forpliktelsens art, med mindre det er faste holdepunkter for det motsatte.Det må vare rimelig klar at kontrollansvaret på uregulerte områder har avløst det objektive ansvaret med unntak for force majeure for så vidt gjelder generisk bestemte forpliktelser... Samlet sett er det etter dette nærliggende å anta at inn-føringen av kontrollansvaret i kjøpsretten og på andre lovregulerte områder har ført til at kontrollansvaret  anses som den alminnelige erstatningsregel for generisk bestemte forpliktelser også utenfor lovregulerte tilfelle. Dette innebærer en omstøpning av det objektive ansvar med unntak for force majeure til ett kontrollansvar på ulovfestede områder." Jag delar Viggo Hagstrøms uppfattning och anser att samma resonemang gäller för svensk rätts del.

10.2(1). För att ett avtalsbrott ska vara ursäktligt krävs att det föreligger ett hinder för prestation. Det räcker inte med att avtalet blivit oförmånligt.

För att ett ändrat förhållande skall vara relevant ska det vara fråga om en händelse som orsakats av något som ligger helt utanför vad parterna själva kan råda över, utanför parternas respektive "kontrollsfär". Händelser som inträffar inom denna sfär ligger typiskt sett "inom kontroll". Inträffar händelserna utanför sfären ligger de typiskt sett "utom kontroll". Det finns naturligtvis ingen precision i dessa uttryckssätt. Tanken att man bär risken för händelser inom egen kontrollsfär kommer till uttryck i köplagarnas bestämmelser om kontrollansvar (köplagen §§ 27, 40, 57, konsumentköplagen §§ 14 och 30, jfr konsumenttjänstlagen § 31, CISG Art. 79) samt i UNIDROIT Principles Art. 7.1.7 och i PECL 8:108 om force majeure.

Om man kunnat förebygga händelsen eller skadeverkningarna av händelsen så anses det vara en händelse inom kontroll. Detsamma gäller om händelsen ligger inom en kontraktsmedhjälpares kontroll eftersom man normalt ansvarar för kontraktsmedhjälpare i samma omfattning som om man själv utfört den del av åtagandet som man givit kontraktsmedhjälparen i uppdrag att utföra.

Exempel på händelser som kan ligga utom kontroll är plötsliga krigsutbrott, landsomfattande strejker, oväntade och ingripande myndighetsbeslut samt naturkatastrofer.

Av Herre, Konsumentköplagen, 2010, och Ramberg, Köplagen, 1995, framkommer i kommentarerna till de aktuella lagrummen:

Att näringsidkaren befrias från fullgörelseskyldigheten enligt 12 § behöver inte innebära att han också befrias från skadeståndsskyldigheten.

Hinder som beror på näringsidkarens egna finansiella eller andra resurser kan inte åberopas som befrielsegrund, försåvitt inte t.ex. tillförseln av råvaror eller annat som näringsidkaren behöver för att fullgöra avtalet hindrats av »utifrån kommande orsaker», såsom transporthinder på grund av naturkatastrofer eller allmänt importförbud.

Näringsidkaren kan inte för ansvarsbefrielse åberopa sådana hinder som skäligen kunnat förutses vid köpet. I så fall bör man nämligen utgå från att näringsidkaren beaktat detta i sin riskkalkyl och även i övrigt övervägt hur han skall anpassa fullgörelsen till hindret. Näringsidkaren presumeras med andra ord ha accepterat risken för sådana omständigheter som kan medföra hinder för leverans.

Oförutsebarhetsrekvisitet innebär i realiteten att risken för hindret anses förutsebar om näringsidkaren är närmare än konsumenten att bära denna risk. Näringsidkaren torde generellt ansvara för risker som är typiska för verksamheten eftersom han skäligen kan antas förutse dessa risker.

UNDER UTARBETANDE

I NJA 2003 s 630 uttalade Högsta domstolen att förlust "av en rättighet på grund av passivitet kan... inträda enligt allmänna förmögenhetsrättsliga principer". I samma rättsfall uttalar Högsta domstolen att en "plikt att ge besked om att ett anspråk görs gällande kan däremot finnas när en part vet att den andra parten inrättar sig på visst sätt i förlitan på en rättslig bedömning som är felaktig.. eller när en part givit motparten intrycket att han eftrgivit sin rätt... eller när en part under mycket lång tid underlåtit att göra sin rätt gällande."