Denna bestämmelse är endast en påminnelse om att vissa problem som kan uppfattas som avtalsrättliga bättre kan lösas med fordringsrättsliga resonemang. Ett exempel på det är NJA 2010 s. 629, som visserligen inte rör fordringsöverlåtelse. Där hade en underentreprenör slutit ett direktavtal med beställaren om ansvarsbegränsning för det fall en nyckel tappades bort. Beställaren vände sig mot sin avtalspart (entreprenören) och krävde fullt skadestånd, vilket entrepreönern betalade ut i enlighet med avtalet mellan beställaren och entreprenören. När entreprenören sedan vände sig mot underentreprenären med ett regressanspråk, invände underentrepreönren att han begränsat sitt ansvar genom avtalet med beställaren. Entreprenören argumenterade för att det avtalet inte påverkade avtalsförhållandet mellan entreprenören och underentreprenören. Högsta domstolen tillämpade fordringsrättsliga principer och uttalade att den som vill regressa mot annan ska efterhöra om den andra har en invändning som parten kan åberopa mot den som kräver betalning, vid äventyr av att regressräten annars kan falla bort.

Det förekommer att parterna i avtal kommer överens om att det inte ska vara tillåtet med borgenärsbyte (non-assigment clauses). Frågan om de fordringsrättsliga verkningarna av sådana avtal är osäker. Mycket talar för att en förvärvare av rättigheter kan göra gällande rättigheten i förhållande till gäldenären, till och med när förvärvaren känt till det avtalade överlåtelseförbudet. Se DCFR... samt NJA ...